Hur kunde vi tappa färdriktningen?

Författare: Per-Åke Andersson, Finspång

Flyktingvänner! Medmänniskor!

Under andra världskriget, när svenska folket i gemen levde under betydligt knappare omständigheter, tog vi emot 70 000 finska barn. Deras föräldrar skickade dem till Sverige för att skydda dem mot krigshotet. Självklart fanns här härbärge. De flesta stannade kvar och blev samhällsnyttiga medborgare som alla vi andra.

Jag frågar mig: Var nånstans tappade vi färdriktningen?

För ett år sedan såg vår del av världen den största folkvandringen på grund av krig, konflikter och förföljelse sedan andra världskriget. Vi öppnade vår famn för människor i nöd, människor som med livet på spel gav sig iväg över land, över vatten. Tusentals nådde aldrig fram. Vattnet krävde sin tribut.

Jag frågar mig: Var nånstans tappade vi sedan färdriktningen?

Det finns de som hävdar att människor på flykt gett sig ut på söndagsutflykt för att äta av vårt bord. Det är de som har öronen slutna och inte lyssnar till berättelserna, de som har ögonen stängda och inte ser smärtan, de som gjort sina hjärtan oåtkomliga.

Jag frågar mig ännu en gång: Var nånstans tappade vi färdriktningen?

Vi har politiker som säger sig värna kristna värden, som t o m aktivt utövar sin religion. De menar tydligen att deras kristna tro och värderingar är en sak och att de skyddsökandes liv och trygghet är nånting annat.

Var tappade dom färdriktningen?

Vi har bärare av gamla socialistiska och socialliberala värderingar där solidaritet blivit nåt som man klär sig fin med vissa högtidsdagar.
Vi har ett samhälle där vi säger oss värna asylrätten. Plötsligt tas ett beslut att ett stort antal ska avvisas fast man inte hört skälen för varför de söker asyl.

Hur kunde vi tappa färdriktningen?

Vad är det för ett samhälle där individer och företag kan gömma 50 miljarder I undanhållen skatt och inte ha råd att ge dessa människor det skydd vi en gång gav 70 000 finska krigsbarn¨.

Ett avtal med Afghanistan att skicka tillbaka 10 000-tals skyddssökande är inte hedervärt. Det är skamligt? SKAMLIGT!