Tal i Tranås

Mitt tal från demonstrationen "Stoppa utvisningarna" i Tranås tidigare idag
Erik Nygårds

"Det här är mitt livs första demonstration. Jag har aldrig tidigare gått i ett demonstrationståg, möjligen har jag gått i ett fackeltåg någon gång i livet, men plakatdemonstration är något helt nytt för mig.

Ja, jag ska nog ärligen säga att det är ganska mycket som är helt nytt för mig. Gå tillbaka ett år och jag såg migrationspolitik som ett torrt och tråkigt ämne. Jag tyckte det var ointressant och ärligt talat jag såg nog mest bara kostnader. Frågan var liksom på avstånd. Den kom aldrig nära. Så därför blev inte jag så särskilt upprörd när gränserna stängdes.

Då tänkte jag nog att det var ungefär vad som behövdes. Nu tänker jag, vilken tur att man kan ändra sig.

Mitt första möte med ensamkommande barn var i november förra året. Då blev jag god man för en pojke från Afghanistan, eller förresten, precis som för många andra har han aldrig bott i Afghanistan. Hans föräldrar flydde till Iran och det är där han är uppvuxen. Detta är dock något som Migrationsverket inte bryr sig om. Alla som ska tillbaka, ska till Afghanistan oavsett var de har sina familjer. Helt obegripligt tycker jag.

Genom den pojken så har jag successivt lärt känna fler, inte minst genom Polstjärnans HVB-hem. Ytlig bekantskap har utvecklats till vänskap. En enkelriktad hjälpinsats har omvandlats till ömsesidiga relationer och vi är många i min umgängeskrets som kan berätta hur annorlunda livet har blivit för oss, efter att vi ha lärt känna de här afghanska killarna. Det har varit otroligt utvecklande och jag ångrar det inte ett ögonblick.

Vi demonstrerar här idag för att vi är mycket rädda för att våra nyvunna unga vänner ska ryckas ifrån oss. Härliga killar och tjejer, med ambitioner, stark vilja och goda förutsättningar, riskerar att skickas till ett inferno där möjligheterna till överlevnad är mycket små, om de ens finns.

Till mina politikerkollegor som sitter högre upp i den politiska näringskedjan vill jag säga följande: När man i den politiska retoriken talar sig varm för integration, engagemang och medmänsklighet, vilket ibland sker osmakligt nära talen om utvisning och hårdare tag, ja då måste man vara medveten om vilka krafter man sätter igång. Den människa finns inte som både orkar ta hand om, visa medmänsklighet och samtidigt iskallt bara se på när utvisningarna börjar genomföras. Om de invandringsfientliga krafterna har förvånat med sin intensitet och sin kraftfullhet, så är det ingenting mot de krafter som nu sätts i rörelse bland dem som först har brytt sig och tagit hand om och som sen bara förväntas sitta tysta och titta på när de nya vännerna eller familjemedlemmarna plötsligen ska ryckas bort från dem.

Vi kommer inte att ge upp! Det vet den som suttit vid sängkanten många sena kvällar och försökt lugna en orolig själ plågad av Facebookuppdateringar från återvändande landsmän.

Vi kommer inte att ge upp! Det går inte att ge upp när man har drabbats av det som kan uttryckas med många ord: en annan människas nöd, kärleken till sin nästa eller kort och gott gränslös vänskap!