"Lashkar e Jangvi attackerade fattiga Hazara frukt säljare när de var på väg att hämta frukt från centrum av staden. I olika attack på frukt säljaren 40+ är mördad." |
På resa i Indien
träffar jag av en slump en ung student från Afghanistan. Han har fått ett
stipendium på ett par veckor. Jag kan
inte motstå impulsen att be honom berätta. Intervjun sker på enkel engelska.
Han är uppvuxen i
en av de större städerna, hans mamma är utbildad och arbetar, fadern har affär.
Småsyskonen hjälper till i affären. Själv hade han ett extraknäck på en
internationell NGO (hjälporganisation). Han ville vidare, så han reste till
Kabul. Där gällde det att hitta ett jobb och någonstans att bo.
Första året var
mycket tufft. Han kände ingen och hade inga pengar. Han var tvungen att klara
sig själv. Han kände sig mycket ensam och längtade hem.
Så småningom fick
han via släktingar jobb på en annan NGO där hans tidigare erfarenheter kom väl
till pass, och några skolkamrater visade honom till ett ungdomshärbärge som
dock är dyrare än det kyffe han först hyrde.
Lönen han får är
låg eftersom det är konkurrens om jobben. Den räcker knappt till det
nödvändigaste. Han har komma in på universitetet, men studierna bedrivs
till stor del på kvällar och nätter.
Hurdant
är livet i Afghanistan och Kabul?
- - Alla
har som sin första prioritet att överleva och som sin andra att få mat. Ingen
tänker framåt, ingen planerar för framtiden. Man vet inte om man lever i
morgon, när som helst kan man hamna i centrum för en explosion. Shiamuslimer,
dvs. hazara, är mer utsatta, det är våra moskéer som attackeras.
- - Vid
den stora explosionen i augusti 2016 dog fyra av mina skolkamrater. När jag
skulle söka upp dem på sjukhuset mötte jag en stark lukt av blod. Det glömmer
jag aldrig.
Vad
tror du om pojkarna som kommer tillbaka från Europa och inte känner någon?
Kommer de att få jobb?
- - Nej,
de kommer aldrig att få arbete. Det finns inga arbeten i Afghanistan
Han har dåligt
samvete för att han lämnat sin mamma och tar risker i Kabul.
- Tänkte
du aldrig på att fly till Europa?
- - Jodå,
visst gjorde jag det. En del av mina vänner gjorde det, och några finns i
Sverige nu. Men jag tänkte på min familj, att de skulle behöva mig. Sedan
berättade mina vänner att de fick börja i sjunde klass, och det lät inte så
intressant.
- Men
du verkar planera för framtiden?
- - Jag
har en plan, men jag vet inte om jag kommer att kunna sätta den i verket. Det
beror på hur situationen i mitt land utvecklas. Jag vet ingenting om framtiden,
hur det kommer att bli. Jag vet inte ens om jag kommer att leva.
Han har just haft
kontakt med en skolkamrat från sin hemstad.
- - Han
tänker resa till Iran. Han tycker inte att det går att bo kvar.
Han berättar också att de återvändare som kommer från Iran skiljer ut sig - de talar persiska, de klär sig annorlunda etc. Det är svårt att gömma sig i Afghanistan.
Den här
18-åringen var som de andra unga afghanpojkarna vi möter: vänlig, leende,
uppmärksam. Om han får leva och studera vidare kan han bli till stor nytta för
sitt land – om de vill ha honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar