Författare: Stina Berge
Jag tänker att 2015 hände något med Sverige.
Att många flyktingar strömmade in vet alla, men det stora jag tänker på
hände med oss svenskar.
I hela landet reste sig folk ur sina soffor och sträckte ut sina händer.
Välkomnade. Sökte kontakt. Gjorde en massa saker för att underlätta
situationen. Startade volontära svenskundervisningar, byggde upp fotbollslag
och gympagrupper, bjöd hem okända människor med ett annat språk på middag...
och mycket mer. Vi blev gode män, kontaktpersoner,
familjehem, hvb-personal.
Byar vaknade till liv.
Något hände med oss, som var lite större än oss själva.
Man behöver inte tillbringa mycket tid på nätet för att
möta den andra bilden. Systemkollaps, kriminalitet, rädsla och en bild av de
asylsökande som vi involverade inte alls känner igen.
Jag har undrat över det här. En anledning till att de
bilderna fått sådan spridning är att vi andra inte har tid att sitta och skriva
på nätet. Vi har kavlat upp armarna och haft fullt upp med allt annat, med
verklighetens möten.
Det gör att media och politiker underskattat oss grovt.
De har helt enkelt inte en aning om hur många vi är som
inte håller med om att det är ok att skicka tillbaka barn och unga till
oroshärdar som Afghanistan.
Det ska vi visa dem!
Eller hur?
Skriv på och dela namnlistorna och evenemanget Röda Tråden marschen till alla!
Stå på er!
Och alla ensamkommande: håll ut!
Jag tror vi vinner.
För vi har helt enkelt rätt.
Pressmeddelande 7.3.2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar