Författare: Jan Stattin, lärare för nyanlända ungdomar, Gävle
Jag har sällskap i bilen till Gävle. Ett
par av dessa härliga ungdomar från Afghanistan som jag lärt känna, respektfulla,
snabba i tanken och med mycket humor. Fast som min elev Mujtaba brukar
säga: Du förstår man skrattar fast man är ledsen inuti. De berättar att
båda fått det första avslaget, de blir snabbt allvarliga.
De berättar om skolan i Sandviken och Gävle.
Det finns många afghaner i deras skolor. De vet att en pojke i
Sandviken fått ja (han kom 2014), i Gävle var det visst två (som
kom 2014).
Det enda man pratar om när man möts, säger de,
är om man fått avslag. I dagarna skall de dessutom lämna sina boenden i
Sandviken. De läggs ner. Det betyder att de förlorar sin skolgång – båda kan
räkna med betyg i många ämnen om de får fortsätta. De har fått höra att det kan
bli Kiruna de hamnar i. Sverige sviker.
I Sverige talas det mycket om de trauman de
ensamkommande ungdomarna bär med sig. Man säger att de behöver samtalshjälp. Själva säger de att den långa flykten, den pratar man
med kamrater om. Det räcker långt.
Min egen reflektion är, och jag känner många av
de afghanska ungdomarna bra, att de inte alls har med sig så många trauman
hemifrån att det får dem att må psykiskt dåligt. Tvärtom, de har tillbringat
sina första år med föräldrar som har kunnat ge dem närhet och kärlek. De är
starka och hela människor.
De har visst sett mycket, men de har burits av hoppet
om en framtid. Tills de kom till Sverige. Eller snarare när de förstod att de
trott på en framtid som sveks. Det är då ångesten, svårigheten att fokusera
kommer, orden som hela tider dunkar i den sömnlösa natten: Vad skall det bli av
mig?
Det är sveket och utvisningen till
Afghanistan, där man inte har någon framtid, som är den verkliga orsaken till
att de afghanska ungdomarna mår dåligt. Det är vi i Sverige som står för det
avgörande sveket.
Ahmad, som har pratat i radion åtminstone ett
par gånger, som har synts på framsidan av Gävle Dagblad, som har fått
riksdagsmän att fatta hur det är att må dåligt inför ett avslag, och som
skämtar om att han är en kändis – han har också fått nya svenska kontakter och
börjar förstå att möten skapar möjligheter. Han har jobbat sig upp ur ett
helsvart bottenläge. Vilken kraft!
Kvar blir också den starka känslan av att vi
behöver dem, att vi behöver varandra, att vi därför måste kämpa tillsammans för
dem och för ett Sverige som är värt att leva i.
Till sist: De blir kvar och går färdigt
skolan. Det är inte kommunens förtjänst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar