"Det enda man pratar om när man möts är om man får stanna"

Författare: Jan Stattin, lärare för nyanlända ungdomar, Gävle 

Jag har sällskap i bilen till Gävle. Ett par av dessa härliga ungdomar från Afghanistan som jag lärt känna, respektfulla, snabba i tanken och med mycket humor. Fast som min elev Mujtaba brukar säga: Du förstår man skrattar fast man är ledsen inuti. De berättar att båda fått det första avslaget, de blir snabbt allvarliga. 

De berättar om skolan i Sandviken och Gävle. Det finns många afghaner i deras skolor. De vet att en pojke i Sandviken fått ja (han kom 2014), i Gävle var det visst två (som kom 2014). 

Det enda man pratar om när man möts, säger de, är om man fått avslag. I dagarna skall de dessutom lämna sina boenden i Sandviken. De läggs ner. Det betyder att de förlorar sin skolgång – båda kan räkna med betyg i många ämnen om de får fortsätta. De har fått höra att det kan bli Kiruna de hamnar i. Sverige sviker.

I Sverige talas det mycket om de trauman de ensamkommande ungdomarna bär med sig. Man säger att de behöver samtalshjälp. Själva säger de att den långa flykten, den pratar man med kamrater om. Det räcker långt. 

Min egen reflektion är, och jag känner många av de afghanska ungdomarna bra, att de inte alls har med sig så många trauman hemifrån att det får dem att må psykiskt dåligt. Tvärtom, de har tillbringat sina första år med föräldrar som har kunnat ge dem närhet och kärlek. De är starka och  hela människor. 

De har visst sett mycket, men de har burits av hoppet om en framtid. Tills de kom till Sverige. Eller snarare när de förstod att de trott på en framtid som sveks. Det är då ångesten, svårigheten att fokusera kommer, orden som hela tider dunkar i den sömnlösa natten: Vad skall det bli av mig?

Det är sveket och utvisningen till Afghanistan, där man inte har någon framtid, som är den verkliga orsaken till att de afghanska ungdomarna mår dåligt. Det är vi i Sverige som står för det avgörande sveket.

Ahmad, som har pratat i radion åtminstone ett par gånger, som har synts på framsidan av Gävle Dagblad, som har fått riksdagsmän att fatta hur det är att må dåligt inför ett avslag, och som skämtar om att han är en kändis – han har också fått nya svenska kontakter och börjar förstå att möten skapar möjligheter. Han har jobbat sig upp ur ett helsvart bottenläge. Vilken kraft!

Kvar blir också den starka känslan av att vi behöver dem, att vi behöver varandra, att vi därför måste kämpa tillsammans för dem och för ett Sverige som är värt att leva i.

Till sist: De blir kvar och går färdigt skolan. Det är inte kommunens förtjänst!