Stina Berge: Fallet Fahim

Författare: Stina Berge, Skeppsta 5/12 2016

För ett drygt år sedan rördes hela Europa till tårar av bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi. Medmänskligheten i vår värld vaknade. 

Men det var snart över. EU:s gränser stängdes och i Sverige behövde vi ”andrum” från floden av hjälpbehövande som flydde via livsfarliga vägar från våldets världar. Vi började prata om dessa människor i volymer och procent.

Det är ju ett sätt att avhumanisera människorna det faktiskt handlar om och jag vill med denna text sätta käppar i det hjulet. Jag vill berätta om någon jag känner och tycker om.

En mycket ung människa som fått mer än sin beskärda del av sorger. En pojke som skilts från sin älskade familj och som istället för att gå i första ring, eller som man säger i Afghanistan, 10:e klass, som istället för att vara en person med rötter och framtid är utlämnad till oss och vår goda vilja.

Jag vill berätta om Fahim. Om hans historia och om hur migrationsverket väljer att läsa den, för att kunna kunna fylla sin ålagda kvot av avhysningar.

Fahim kommer från en by nordost om Kabul. Hans familj som är tadjiker äger en fruktträdsodling. Fahims liv var ett bra liv. De var inte fattiga, och han var duktig i skolan. Han är matematiskt begåvad och tycker att geometri är riktigt lätt.

Varför är han då här? Varför har han utsatt sig för en livsfarlig flykt från ett bra liv? Varför har han utsatt sig för att bli beskjuten, hunsad och hungrig, för att vandra dag och natt eller gömma sig i provisoriska läger bland okända? För att snylta på vårt välstånd och få ett lätt liv på bidrag? 

Så här är historien:

För ca 35-40 år sedan uppstod en släktfejd mellan Fahims familj och en pashtunfamilj i grannbyn. Fejden gällde vatten för odlingarna och i båda släkterna dödades män. När talibanrörelsen uppstod och växte anslöt sig huvudmannen för den pashtunska släkten, utbildade sig i en av Pakistans många madrassor (ultrakonservativa islamistskolor/träningsläger som utbildar talibaner) och återkom som en man med makt, män och vapen. En man med hat, makt, män och vapen.

Han blev vice kommendant i distriktet och har behållit posten under tre kommendanter. Hans släkt är stor, hans kontaktnät är grundmurat efter lång tid vid makten och hans hat är ett faktum.

I korståget mot Fahims familj grävdes minor ner i deras fruktodling. Hans far klev på en och fick benet bortsprängt och är amputerad vid låret. Därmed ansågs han som oskadliggjord. Men han hade söner. Som inte vill ansluta sig till talibanrörelsen. Som säger att talibaner inte är muslimer. Som säger att de kan omöjligt ha läst Koranen och sedan utfärda sådana handlingar som de gör.
Söner som är ett hot.

För drygt fyra år sedan hämtades och dödades hans storebror. Förra året var det Fahims tur. Första gången de kommer lyckas hans far övertyga dem om att pojken är för ung. Fahim gömmer sig hemma hos sin faster och lever dold en tid, men kommer hem till högtiden Eid för att träffa familjen och för att prata om hur de ska göra.

Talibanerna kommer. I berättelsen till Migrationsverket är de namngivna. Fahim gömmer sig men de gör husrannsakan och hittar honom under veden i köket. Han dras fram och misshandlas och smädas, men hans gråtande mor lyckas beveka dem att vänta med att ta honom med sig tills Eid, en helig högtid, är över.

Nu flyr Fahim till en av hans fars goda vänner där han lever dold i nästan en månad innan hans flykt är arrangerad och människosmugglarna kommer och hämtar honom.

Under det dryga år jag känt Fahim har den flykten helt uppenbart varit mycket svår att tala om. Det dyker upp glimtvis. 

På en skogspromenad kommer minnet av skogar han färdats genom i dagar i sträck.
- Ibland gick vi, ibland sprang vi, ibland sov vi…
- Var var ni då? Frågar jag.
- Jag vet inte. Om vi frågade smugglarna svarade de inte. Men vi såg döda människor. Under vitt tyg. I skogen.

Vid ett annat tillfälle berättar han att de blev jagade av poliser i Iran. Poliser som sköt efter dem. Han kände kulorna vissla förbi riktigt nära medan de sprang för livet.

Så här står det i Migrationsverkets beslut:

”... Migrationsverket bedömer att du lämnat en trovärdig om än detaljfattig berättelse om konflikten.
… Vid ett återvändande till Afghanistan riskerar du att dödas eller tvångsrekryteras av taliban.
… Migrationsverket konstaterar dock att konflikten har sin grund i en släktfejd och inte i ett politiskt ställningstagande.
… Migrationsverket konstaterar även att det inte finns något fungerande myndighetsskydd för dig att tillgå i Afghanistan.
… Internflykt är inte ett rimligt alternativ för dig idag på grund av att du är minderårig och saknar vårdnadshavare i andra delar av Afghanistan än ditt hemområde. Migrationsverket konstaterar dock att du fyller 18 i oktober 2016. Det är enligt Migrationsverkets mening rimligt för dig som vuxen arbetsför man att tillgå internflykt i Afghanistan.

Man kan också läsa följande:
… Utifrån aktuell landinformation om Afghanistan bedömer Migrationsverket att det i dagsläget råder väpnad konflikt i större delar av landet men att det råder andra svåra omständigheter i Kabul, Pansjir, Bamyan, Daikundi;Takhar; Balkh, och Samangan.

Mina tankar

Andra svåra omständigheter? Inget politiskt ställningstagande? Om inte hatet mellan familjerna funnits hade den här killen ändå vägrat gå med talibanerna. Hela hans sätt att se på världen står i motsats till deras. När han berättar om hur Daeshflaggan började vaja över grannbyn för ett par år sedan svartnar hans blick.

När jag läser igenom Migrationsverkets beslut om avslag på asylansökan ser jag hur man systematiskt väljer att förminska dessa hot, att avpolitisera det med hjälp av historien om familjefejden. Men att vägra gå med talibanerna är en politisk handling som bestraffas med döden.

Man väljer att se denna vicekommendant som en person utan makt. En småpåve i en avlägsen provins som håller på med nåt gammalt groll. Men han har en stor släkt, han har ett nätverk bland högt uppsatta talibaner över Afghanistan och Pakistan och han har lovat att finna Fahim var han än gömmer sig.

I avslaget på överklagan är en lemlästad far eller en mördad bror inget att hänga upp sig på. Eller att enligt UD:s hemsida ”varje person som vistas i Afghanistan riskerar att utsättas för våld, terror och kidnappning ”.

Där står: Eftersom du är frisk och arbetsför bedömer vi att du kan arbeta och försörja dig som internflykting i Kabul”.

När vi läser det tittar Fahim ner i mattan och säger tyst:
- Om jag trott att kunde överleva i Kabul hade jag aldrig åkt så långt från min familj. Det var inte lätt.

Jag känner så tydligt att hur vi än försöker kommer vi aldrig att kunna ersätta dem. Mamma, pappa, syskon, morbröder och fastrar… Rötter och framtid.

Men vi kan åtminstone agera som medmänniskor.
Låt Fahim stanna!

Pressmeddelandet