Suicidpreventivt samtal ledde till försämrad psykisk hälsa

Författare: Emilia Möller

Migrationsverket (MiV) har tydligen börjat med suicidpreventiva samtal, men som vanligt när det gäller MiV så lämnar kvalitén mycket övrigt att önska. 

Ayat, som bor hos mig, fick ett brev från MiV med kallelse till uppföljningssamtal angående asylbeslut. Jag ringde och fick höra att det skulle handla om hur han mådde, bodde m.m. På grund av alla rapporter om psykisk ohälsa bland de ensamkommande (EK) tänkte jag att detta kanske var MiV sätt att låtsas att de bryr sig för att sedan kunna säga att de vidtagit åtgärder.

Under och efter samtalet reagerade jag starkt på det bemötande och förhållningssätt utredaren hade gentemot Ayat. Med tanke på den betydelse och konsekvenser detta samtal har för Ayat så var detta uppföljningsmöte höjden av ett oprofessionellt och opedagogiskt samtal.

Jag ska tillägga att Ayat är 16 år men MiV har skrivit upp honom i ålder. Han är fråntagen sitt familjehem och har fått ett avslag som han överklagat.

Frågorna

Första frågan på mötet var hur Ayat planerade för ett återvändande? Han svarade att han överklagat och inväntar besked av detta och att han gjort en tandröntgen som visar att han är under 18 år.

Men utredaren fortsatte att trycka på under samtalet. Hon sa flera gånger ”du måste faktiskt planera för ett återvändande, det tar bara 3-6 månader att få beslut från Migrationsdomstolen”. Ayat hade inget svar på hennes fråga, han grät och tittade ner i bordet. Utredaren tog fram statistik från 2015 som visade hur få procent som faktiskt hade fått ett ändrat beslut hos Migrationsdomstolen, och med det menade hon att Ayat verkligen borde fundera på vad han kan tänkas jobba med i Afghanistan.

Ayat berättade att han inte har någon familj eller släkt i Afghanistan och att familjen lämnade landet då han var två år och menade att om han blir tillbakaskickad kan han lika gärna ta livet av sig.

”Så får du inte tänka” säger utredaren. Hon fortsätter med kommentarer som ”det är bara ett beslut” och ”du har hela livet framför dig”. Dessa kommentarer upprepades vid flera tillfällen. Jag frågade om hon hade några förslag på hur Ayat kunde hantera detta och hur han istället skulle tänka eller vad han kunde göra.  Det hade hon inte.

Eftersom Ayat inte kunde svara försökte jag och den likaså närvarande gode mannen förklara att det inte var så lätt att tänka att det bara var ett beslut när man är 16 år och dessutom inte har någon familj eller släkt som man vet vart de är. Samt att det inte heller är så lätt att fundera över hur man ska klara sig helt själv i Afghanistan, ett land Ayat flytt från när han var två år. 

Ayat fick inga frågor om mående eller boende på mötet (det som vi trodde att mötet bland annat skulle handla om). Det som var i fokus var den ständigt återkommande frågan om hur han planerar för ett återvändande, prat om möjligheten till etableringsstöd samt information om de olika instanserna för asylansökan och överklagande på en skiss hon slarvigt gjorde under samtalet.

Under mötet tydliggjorde utredaren även att det var viktigt att man hade ett ombud som jobbade hårt för en. Jag påpekade att det i hans tidigare avslag framgår att MiV inte betalat ombudet för de fem timmar som hen begärt ersättning för, utan att hen endast beviljats ersättning för hälften av tiden, vilket därmed påvisade det motsägelsefulla i att uppmuntra till något som inte är möjligt.

Vad var syftet?

Jag samt den gode mannen frågade vad syftet med mötet egentligen var eftersom det var extremt otydligt och förvirrande även för oss och inte stämde med informationen vi fått innan. ”Det ska vara suicidpreventivt och min uppgift idag är att förbereda Ayat på ett återvändande” sa utredaren. Vi frågade hur hon menade att det samtal vi haft skulle kunna förhindra självmordstankar, d.v.s. vara förebyggande?  ”Jo, genom att inte låta ett andra avslag komma som en chock” var svaret.

Jag frågade om hon tyckte hon lyckats bra med det, Ayat grät och fortsatte titta ner i bordet. Hon svarade inte på frågan utan menade att hon följer de direktiv hon har att förhålla sig till och att den här typen av samtal var något de börjat med nu. Efter att vi antytt olämpligheten i detta samtal tillade hon att dessa samtal kommer att utvärderas om ett tag.

Ytterligare än gång är de ensamkommande alltså deras provdockor.

Innan vi gick tillade hon att Ayat kommer få ett nytt LMA kort där det står att han är född 1998. Jag frågade om hon var medveten om att detta kommer innebära att en minderårig person kommer kunna köpa alkohol och tobak. Hon svarade att hon var medveten om detta.

Samtalet ledde till försämrad psykisk hälsa

Som de flesta av er kan räkna ut har detta möte ökat den psykiska ohälsan för Ayat. Det tog ifrån honom det lilla hopp han ändå levde på och sedan vi gick därifrån har han en övertygande känsla att han inte kommer att få stanna. Han har ständigt ont i magen och går inte till skolan eftersom han efter mötet haft svårt att sova samt koncentrera på skolarbete.  Vidrigt gjort av MiV och utredaren. Min frustration är total, lika total som oförmågan till medmänsklighet hos stora delar av personalen på MiV och våra beslutsfattare.

Alltså på riktigt! Här pratar vi om att sparka på någon som redan ligger och inte har en chans att försvara sig.

Jag gick därifrån illamående över avsaknaden av pedagogisk kunskap och humanitet hos en myndighet som jobbar med de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Det gör så ont när jag tänker på hur många av de ensamkommande som kommer utsättas för samma destruktiva möte. Att få sitt avslag upptryckt i ansiktet än en gång, att få sitt hopp om en framtid i vårt land ihop knölat till en liten pappersboll och sedan stampat på.

Jag upplevde mötet som grovt inhumant och nedbrytande. Utredaren saknade uppenbarligen kunskap, utbildning och empati om hur man bemöter en ungdom under asylprocessen som dessutom uttalar självmordstankar.

Ett möte om återvändande bör ske först när beslutet vunnit laga kraft. Speciellt i dessa fall där migrationsverkets egen rapport, publicerad i början av 2017, visat på en hög andel felaktiga beslut gällande asylansökningar. Hur kan det få gå till så här?

Ayat är ett fingerat namn. Ärendet är anmält till JO. 

Pressmeddelandet  

Kommentar av psykolog Malin Broberg

"Hej Jenni! Jag förstår verkligen den frustration och maktlöshet ni som engagerar er nära med flyktingarna känner (mina föräldrar har två familjer som de är faddrar för)! 

Det samtal som beskrivs i texten har absolut inget med självmordsprevention att göra. Syftet verkar vara att ge fakta, ta bort eventuella falska förhoppningar om en möjlighet att få stanna (realitetsanpassning kanske man kan kalla det om man vill vara välvillig) och försöka få individen att undersöka hur ett återvändande skulle kunna gå till. 

Man kan ju tänka att ett aktivt och problemlösande angreppssätt kan öka känslan av kontroll men om man mår mycket dåligt eller verkligen inte ser några alternativ så kommer det antagligen att ha motsatt effekt och istället öka oro och ångest.


Så tänker jag. Det handlar inte om att ta hand om psykiskt lidande utan låter bara som att de vill vara tydliga och förbereda för ett negativt beslut, vilket så klart ökar stressen hos individen som bara vill stanna. Osäkerhet är också en stor stress så tydlighet är väl bra, om det går att ge, men suicidprevention är det definitivt inte."