Terese Hansen: "Morgan - du fick aldrig dina rosor!"

Hej Morgan Johansson!

Jag vill be dig att stanna upp några minuter och ta dig tid att läsa mitt brev från lördagen den 8 april 2017.

Det ligger en bukett rosor i alla dess färger slängd på golvet i ett hörn av den stora mässhallen på Svenska mässan i Göteborg där Socialdemokraternas kongress hålls just nu. Blommorna är knäckta, tillplattade och ledsna. De mosades under en sliten, svart sko för en liten stund sen. Kvar på plasten runt buketten sitter den lilla påsen med näring som skulle hållit blommorna vid liv lite längre. Ingen näring kan göra de här blommorna hela igen.

Intill buketten sitter den unge man som nån timme tidigare envisades med att gå en extra runda för att köpa den för lånade pengar. Planen var att ge den till dig, Morgan Johansson, för att ”man måste visa respekt”. Rosorna följde med oss in i kongressalen och låg bredvid oss när vi lyssnade på debatten där nere på temat ”En ansvarsfull migrationspolitik”. Rubriken kändes som ett hån och varje motion som röstades ner kändes som en spark i magen där jag satt mitt emellan två unga killar med varsitt avslag hängande över sig. Det var dem och deras vänner ni politiker där nere talade om och det var dem som gång på gång fick höra att de inte är önskade. Unga killar med drömmar som vem som helst, som nu riskerar att tvångsdeporteras till ett land där de inte känner någon och där talibaner och IS mördar folk var och varannan dag.

Alla vi som nu sitter på golvet i mässhallen, gråter och håller om varandra känner oss ungefär lika knäckta, tillplattade och ledsna som de stackars bortglömda rosorna i hörnet. Vi hade hoppats på en stunds andrum mitt i detta elände. Vi hade hoppats att det kunde vara våra ungdomars tur att få en chans att börja leva sina liv. Men hoppet släcktes i takt med slagen av hammaren som ni leende slog i bordet gång på gång för varje avslagen motion inne i kongressalen.

Morgan Johansson, ni debatterade om en ansvarsfull migrationspolitik idag. Är det en ansvarsfull migrationspolitik att tillåta att människor, unga som gamla, knäcks och går sönder? Är det en ansvarsfull migrationspolitik att tillåta en situation där människor inte orkar längre utan tar sina liv eller skadar sig själva för att det är bättre att få dö i ett land i fred där någon kommer sakna dig, än i ett främmande land där du inte känner någon och där du kanske inte ens får en grav?

Är det en ansvarsfull migrationspolitik att låta människor vänta i nära två år på att få veta något alls? Eller att från en dag till en annan flytta runt människor som man vill? Är det en ansvarsfull migrationspolitik att ändra på människors ålder enbart grundat på att personen i fråga inte kan bevisa motsatsen? Att sen dumpa dem på ett asylboende för vuxna och låta de medmänniskor som råkar finnas i närheten få plocka upp resterna?

Vi känner till ditt mantra, Morgan Johansson. Vi har många gånger hört dig tala om att den utan skyddsbehov måste återvända till sitt hemland. Det kan låta helt logiskt och fullt rimligt, om man bortser från verkligheten som inte handlar om vem som har eller inte har skyddsbehov, utan vem som kan bevisa att de har eller inte har skyddsbehov. Det handlar om bevis och om att bli trodd.

Är det en ansvarsfull migrationspolitik att utvisa en ung människa till ett land där han aldrig varit och där hans två äldre bröder mördades av släktingar i hederns namn, bara för att det inte finns bevis vare sig för eller emot att lillebror är personligt hotad? Ska vi chansa och se vad som händer? Vad är ett godkänt skyddsbehov för dig, Morgan?

Du säger att en amnesti skulle sända ut signaler till världen att det är fritt fram och att det skulle skapa ett nytt 2015. Du glömmer att ni redan stängt gränserna och att det förslag på amnesti som lagts fram gäller de som redan varit i Sverige i mer än ett år och hunnit både kosta pengar och komma in i samhället. De som ni knäcker just nu med er ”ansvarsfulla migrationspolitik”.

Ni pratar om att öka antalet kvotflyktingar. Det är fint, men det känns märkligt att välkomna någon med öppna armar i dörren och samtidigt sparka ut någon annan bakvägen. Varför inte ta hand om de som redan finns här först? De som redan lärt sig språket och hunnit skapa nätverk och som kan börja ge något tillbaks till landet snabbare. De skulle dessutom kunna hjälpa till att ta emot kvotflyktingarna på ett bra sätt senare. Är det en ansvarsfull migrationspolitik att slösa så på resurser? Både ekonomiska och mänskliga.

Killen med blommorna och hans vänner har gång på gång försökt få svar på sina frågor om vem som är ansvarig. Politikerna, där ibland du själv Morgan Johansson, säger ”prata med Migrationsverket”. Migrationsverket säger ”vi fullföljer bara vårt uppdrag, prata med regeringen”. Du säger att det vore ministerstyre om du skulle lägga dig i, men skulle du vilja vara så vänlig att förklara detta för mig som varken är politiker eller jurist utan bara en simpel lärare, på ett sätt så att jag kan förstå och förklara det vidare för mina desperata elever och deras vänner?

Regeringen har gett i uppdrag till Migrationsverket att sköta alla migrationsärenden, men det måste ju finnas riktlinjer för dem att följa? Migrationsverket har gått ut med att det finns felaktigheter i cirka hälften av deras beslut nyligen, vilket i mina öron låter som att de inte fullföljt sitt uppdrag. Menar ni att man ska kunna missköta ett uppdrag och ändå konsekvenslöst få behålla det? Är det för er en ”ansvarsfull migrationspolitik”, Morgan Johansson? Vilka signaler tycker du att det sänder ut?

Den unge killen som tänkte ge dig blommor för att visa respekt stod på scen två gånger under helgen och höll tal; på ett språk han bara talat i drygt 1,5 år. Han hade en vädjan till alla människor:

-     *  Gå inte förbi, gå inte förbi mitt liv! Stanna och lyssna på vad jag har att säga, stanna upp för en enda minut och hör på mig.

Han berättade om hur Sverige ombads att öppna sina hjärtan 2015, när han och många med honom kom hit, och frågade:

-     *  Har ni glömt oss nu?

Jag frågar dig, Morgan Johansson, har ni glömt dem nu?

Vet du, Morgan Johansson, hur det känns att hålla om en ung människa som skakar av gråt och bara kan viska:

-     *  Jag orkar inte mer… jag orkar inte mer.

Är det för dig en ansvarsfull migrationspolitik att knäcka människor som blommorna i den nu vissna buketten?

Ta ert ansvar! Gör om och gör rätt!

Terese Hansen

Pressmeddelandet