Ali Zadardis tal på Mynttorget, Stockholm 7 maj
2017
Hej politiker!
Mitt namn är Ali och jag är ett av dem tiotusentals
ensamkommande barn som kommit till Sverige. Ett av dem barn som blev tvungna
att resa den långa och farliga vägen hit på grund av krig, otrygghet och
orättvisor. Jag har lämnat min familj och mitt hemland bakom mig för ett
tryggare liv. Trygghet som är endaste en dröm i mitt hemland Afghanistan.
JAG vet, ni vet och ALLA vet att Afghanistan inte är et
säkert land, men ni vill inte erkänna det. Kanske ni undrar vad som händer med
pengarna som skickas till Afghanistan, pengarna som ska se till att folket i
landet ska få fred och trygghet? Men det vanliga folket i Afghanistan ser inte
att bidragspengarna ger någon förändring eller förbättring! De ser ara hur
deras liv blir värre och värre. Politiker det är mycket som ni inte känner
till!
Vi är besvikna över att vi inte ser någon ljusning i våra
liv. Våra minnen från hemlandet är bara krig och otrygghet. Hemlandet,
Afghanistan, landet som ni säger är en säker plats!
Våra värsta upplevelser är från kriget, från otryggheten.
Från vår farliga resa till Sverige, då vi inte hade mat, då vi var rädda och
sov på gatorna.
Oavsett allt som vi har sett och upplevt, är vi här nu, i
Sverige, i ett säkert land, med fina människor framför oss. Här fanns inte krig
och ingen som vill döda oss. Men rädslan är lika stark som i hemlandet. Rädslan
för utvisning, rädslan av att skickas till döden.
Politiker! Ni kan göra slut på den rädslan som vi bär på,
för vi har våra önskningar och våra drömmar här, drömmen av att bo i trygghet.
Önskan av att bli en nyttig människa för samhället och en glädje för våra
mammor.
Det finns massa anledningar till att alla dem som kommit
till Sverige ska få stanna här. Nästan alla som har kommit till Sverige är
skötsamma. Dem går i skolan, kämpar med sina studier, tränar och vill vara en
bra människa så att Sverige kommer att vara stolt över dem en dag.
Svenska medborgare kräver Amnesti till alla ensamkommande
barn och unga som kommit till Sverige. Jag undrar varför ni inte lyssnar på
dem? Är det inte sant att Sverige är ett demokratiskt land och det är folket
som ska bestämma över landet?
Ni är ju folkvalda.
Om ni inte vill tänka på vårt liv, på de mänskliga
rättigheterna, tänk då på de pengar som redan satsats på oss. Vi har fått så
mycket av Sverige, vi vill ge något tillbaka. Vi vill ge tillbaka kärleken som
vi fått från så många fina änglar. Vi vill ta hand om dem.
Det är erat ansvar som politiker att skydda människors liv,
inte skicka dem till döden, inte skicka dem till ett land där tryggheten är
endast en dröm. Vi saknar trygghet i det land som vi kommer ifrån. Annars
skulle i aldrig välja att resa den långa och farliga vägen hit och lämna våra
älskade mammor bakom oss.
Ni gav oss möjlighet att plugga och gå i skolan, men
samtidigt har ni skapat en rädsla i oss, rädslan som inte låter oss att
fokusera på våra studier, rädslan som alltid är med oss även när vi försöker
sova.
Politiker! Det är dags att göra ett slut på vår oro. För att
det redan har blivit för sent och vi förlorade några av våra fina vänner och
många av våra vänner skickades till en av världens farligaste plats.
Politiker! Om ni skulle få EN chans i livet att skydda
tusentals människors liv, skulle ni göra det? Ja, det skulle ni. Nu är det dags
att skydda tusentals människors liv.
Politiker! Kan ni skicka dina barn till Afghanistan? Absolut
ni inte gör det. Men var för skickar ni andras barn dit. Har dem inte pappa som
er? Dem är också någons barn. Deras föräldrar är oroliga för deras trygghet.
Dem älskar sina barn. Precis som er.
Har ni tänkt på alla lärare nu i Sverige? De kämpar mycket
med att lära ut det svenska språket till sina elever, dem vill vara stolta över
sina elever i framtiden. Men vad betyder det för dem att deras elever skickas
till döden? Vad har ni för svar till dem? Hur ska läraren planera för at undervisa
sina elever när dem inte vet att, har dem sina elever imorgon eller är dem i
sina hemländer?
Politiker! Till slut vill jag säga att ni kommer att
acceptera oss om ni accepterar dem mänskliga rättigheterna.
Jag vill inte se mina vänner oroliga och rädda, jag vill se
dem glada.
/Tack, Ali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar