Parallellt med att de utvisningshotade ungdomarna mår allt sämre rapporterar stödpersonerna om försämrad psykisk hälsa. Det är oklart vilka reaktioner som kommer under hösten då merparten av utvisningarna är slutförda. Stora grupper medborgare, inklusive de utvisades skolkamrater och nya syskon, förlorar en bit av sin tillit till samhället. Vilka långtidseffekter detta kommer att ha återstår att se.
Under 2015 registrerades drygt 35 000 flyktingar som ensamkommande barn. Av dessa har hittills 5 000 fått avslag. Med nuvarande politik kommer ytterligare minst 6 500, troligen betydligt fler, att få avslag.
De som varit med att ta hand om barnen räknas i tiotusentals: gode män, familjehemsföräldrar, hvb-personal, lärare, BUP-personal, fritidspersonal, sjukvårdspersonal m.fl.
De tog Stefan Löfvéns uppmaning att öppna sina armar på allvar. De har sett ungdomarna stabiliseras och utvecklas, fram till dess att omfattningen av den tillfälliga lagen och Migrationsverkets tolkning av den stod klart hösten 2016.
Många har fått starka band till ungdomarna, betraktar dem som sina egna ”barn”. Nu ser de hur ungdomarna successivt bryts ner för att sedan skickas till en oviss tillvaro i en annan del av landet, i värsta fall till sina ”hemländer”.
I hemliga och öppna grupper på Facebook söker man stöd hos varandra. Här är några svar då frågan ”Hur mår du?” sändes ut.
”Att se människor i min närhet brytas ner och troligen förvisas till kaos ger mig nu ständigt återkommande nattliga mardrömmar. Något som jag inte har haft genom åren trots att jag mött mycket elände som läkare. Tankarna på vad som kommer att hända med alla dessa barn/ungdomar gör ont hela min vakna tid.”
”Jag mår dåligt … Håller på att gå under. Engagerat mig för mycket. Går till en terapeut regelbundet. Blir det ett avslag så blir hela familjen förstörd …”
”Idag mår jag skit. Jag är ledsen nedstämd och känner vanmakt och förtvivlan. Det tar all energi att hålla ett gråtande barn som har förlorat allt hopp.”
”Det känns som man håller på att gå sönder när man får tillfälle att prata om situationen med andra som förstår. Hela tiden måste man stålsätta sig. För mig en tidsfråga hur länge det räcker. Maktlösheten är nedbrytande. Ännu inte sjukskriven …”
”De senaste två åren har jag lagt nästan hela min fritid på volontärarbete. Den senaste tiden har jag börjat få stressymptom i form av irritabilitet och ångest. Jag är väldigt arg och besviken på samhället. … Jag är oersättlig, det är man inte på ett vanligt jobb.”
”Jag har arbetat på boende i 1,5 år. Jag känner mig totalt utbränd känslomässigt. Trots att jag fått så mycket energi av alla möten och så mycket kärlek så tär det på mig att engagera mig så känslomässigt. Det gör så ont. Med alla avslag. Med hopplösheten. Finns inga ord kvar när en inte vet vad som finns kvar att säga.”
”Den här superfina pojken bryts sakta ner framför mina ögon.”
”Jag är lärare på Språkintroduktion. Det är det bästa jobb jag har haft under mina 30 år som lärare. Mina elever är fantastiska; trevliga, artiga, ambitiösa. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så engagerad. De här pojkarna och deras öden har krupit under skinnet på mig. Jag har nästan inga intressen längre, läser inte böcker, tittar inte på TV, orkar inte bjuda hem vänner. Sover dåligt, äter dåligt, har gått ner massor i vikt. Familjen och kollegor oroar sig. Tänker att jag tar en dag i taget, orkar inte tänka för långt fram. Hur ska det gå när fler av mina elever får avslag och börjar utvisas en efter en? Att min afghanske son ska utvisas orkar jag inte ens nudda vid i tanken. Om det händer går jag sönder. På riktigt.”
”Jag känner ett kaos av känslor som sköljer över mig. Glädjen över att se det fina samspelet mellan mina barn och min ungdom. Stoltheten när denna ungdom likt en storebror hämtar min son på fritids. Rädslan när min trettonåriga dotter säger att det enda hon önskar sig i födelsedagspresent är att han får stanna hos oss. Glad, när ungdomarna som jag hjälper med läxor skrattar åt mig när jag försöker lära mig fraser på dari. Maktlös när jag förstår att ångesten av ovissheten river i deras kroppar på natten. Sorgsen, när jag får ta del av deras berättelser. Paniken som mor, av tanken att dessa ungdomar är mammors barn. Livrädd att dessa unga ska skickas till platser i världen som inte är trygga. Även rädd för min egen skull. Jag vet hur mycket dessa möten betyder för mig. Fått mig att växa, värdera det som är viktigt. Vem blir jag om alla dessa ungdomar får avslag? Det knyter sig i magen, och tårarna ligger och lurpassar … Den sista tiden har jag börjat vakna på nätterna …”
Författare: Ingrid Eckerman, pensionerad allmänläkare, initiativtagare till uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!
Om jag plötsligt hör ett ord, en låt eller bara tänker tårfylld mina ögon, bara så där. Orkar/vill inte tänka. Hur kommer det att bli i höst. Blir det ett avslag ...... jag vet inte det är så tungt.
SvaraRaderaSå bra skrivet! Jag känner igen mig, och jag känner igen mina kollegor, i beskrivningarna. Jag törs inte tänka på hösten och jag fruktar sommaren. Det är väl då migrationsverket slår till med allt vad de har och kan, när vi vuxna som är runt skoleleverna är på semester, och inte vet vad som händer och därmed inte kan reagera.En mörk tid väntar.
SvaraRaderaFörlorar tilliten till samhället. Ja det är så jag känner. Vår humanistiska stormakt mal nu sakta ner människor till intet. Vi slår dem inte, skjuter dem inte men misshandeln pågår, utdraget, utstuderat inför våra ögon.
SvaraRaderaJag skäms. Jag skäms för allt prat om mänskliga rättigheter som jag försökt bibringa dessa ungdomar. Jag skäms för allt mitt stolta prat om Sverige - jämlikhet, demokrati och solidaritet som stående teman på mina "prata-svenska-grupper".
Kerstin
Jag har varit god man till två pojkar som nu är 18 år. De har krupit in i mitt hjärta och är båda två som mina söner. Båda är mitt i asylprocessen och mår båda sämre och sämre. Jag hör med skräck hur den ena efter den andra med stensäkra asylskäl får avslag på avslag. Jag kan säga att om dessa fantastiskt fina unga män rycks bort från mig så kommer jag aldrig förlåta svensk politik och svensk byråkrati. Det är kanske dumt att på äldre dagar låta sig få mammakänslor för asylsökande pojkar, men det är vad som hänt och jag vill kunna se dem växa och utvecklas som människor och inte höra på avstånd att de mals sönder i ett land i sönderfall. Blir de utvisade kommer jag aldrig kunna bli samma person igen.
SvaraRaderaMycket bra! Jag kände av liknande senast i veckannär två banker vägrade konto till världens bästa asylsökande kille som nu ska sommarjobba andra året i rad. Jag brukar inte vara så lättprovocerad men detta kändes som mycket mer än ett bankkonto. Till all lycka fann jag en tredje liten oberoende bank som lovade fixa.
SvaraRaderaBankattityderna svarar mot vissa attityder i samhället.
Finansinspektionen och rådgivare högre upp, som jag haft kontakt medsäger en sak och banker tydligen en annan.
Gick i pension våren 2015. Gjorde allt jag tänkt göra när jag fick tid. Gjorde det och sedan var det slut med det. När hösten kom kom nödrop från Malmö C. Flyktingar i massor som behövde kläder och annat. Med bävan i hjärtat åkte jag ner för att hjälpa till. Blev helt betagen i ungarna. De var så unga och behövde så mycket. Det blev många kläder och kramar den hösten. Började engagera mig i de lokala gossarna. Jätteroligt. Så kom Pojken in i mitt liv. Han bor hos oss nu uppskriven i ålder men jättebarnslig och busig. Han hjälper oss med allt han anser är för tungt för sin gamla "mamma och pappa" Han gräver kånkar och dammsuger med ett leende på läpparna. Vi kramas läser läxor och kämpar med hans papper till Migrationsverket. Vi försökte adoptera men det gick inte. Hans bror skickade hans födelsebevis från det sjukhus han är född på. Det duger inte säger Migrationsverket. Vi klarar inte av att fortsätta leva utan vårt sista barn. Vårt allra mest välartade barn. Han har en dödsdom från Talibanerna pg av pappas politiska arbete och broderns arbete för US. Migrationsverket tror inte på det. Pappa är försvunnen förmodligen död, hans mamma och syster är på flykt i något annat land. Brodern sitter fast på ambassaden i Kabul och kan inte gå ut. Det vore bra om talibanerna kunde lämna sin dödsdom skriftligen till Migrationsverket. Själv sitter jag här med mitt magsår och försöker få oss att överleva.
SvaraRaderaTyvärr hög igenkänningsfaktor. Vaknar med ångest varje morgon, drömmer om avsked och maktlöshet under nätterna och känner för varje dag som går hur stressen och oron tär allt mer på mig och mitt psyke. Det blir svårare och svårare att hitta hopp och ljuspunkter, och det enda som håller mig över ytan är ungdomarna.
SvaraRadera