Författare: Michelle Caroline Johansson.
Att jobba med ungdomar från främst Afghanistan men även andra delar av världen är det bästa jag gjort.
Men oxå det tyngsta jag gjort.
Att se dessa barn/ungdomar leva i ovisshet en del med sina liv i plastpåsar och flyttas från boende efter boende. Att ha som uppgift att hitta jourhem på några timmar för att jag inte klarar av att veta att dom inte har någonstans att sova. Att det inte finns i min värld att mina egna barn ska behöva ha Mac Donalds som härbärge på natten. Så varför ska andra barn behöva det.
Att ha elever som sover i mitt klassrum för där är dom trygga, att min arbetsplats (skolan) är den tryggaste plats för många ensamkommande där dom får mat, kärlek, blir hörda och försöker studera för att ha en liten chans i samhället. Får mitt hjärta att gå i bitar av förtvivlan.
Att behöva se en elev bli hämtad, och krama en förtvivlat när dom åker iväg på ännu en oviss resa, att känna sej så maktlös och inte kunna hjälpa mer. Gör mej så galet arg och ledsen att tårarna blir för stora att komma...
Vakna upp världen, historien pågår och upprepar sej. Vi kommer skämmas när vi ser tillbaka.
Att skylla på nyanlända och inte politiker och makthavare som är dom skyldiga.
Är lika korkat att skylla på katten som pinkar på dina dynor när du bor i ett bostadsområde. Ingen katt födds med bedjande tassar att få bo så, det är människan som är skyldig.
Inget barn födds med önskan om krig och leva på flykt.
Myndigheter, regering, socialtjänsten: Vakna, se förbi lagar och paragrafer, se ungdomarna nu och inte när det är försent.
Medmänniskor: Det hade kunnat vara era barn. Det är bara slump, ödet och historien som skiljer oss. Men som världen ser ut vet vi ingenting, och nästa århundrade kan det vara våran släkts tur att leva på flykt.
Måtte det finnas en kvinna/man på andra sidan havet som tar emot mina barns barns barn....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar