Karin: ​"Jag kan bara inte förstå hur allt detta kan tillåtas fortgå"

Författare: Karin Fridell Anter, arkitekturforskare, Uppsala

Jag kan bara inte förstå hur allt detta kan tillåtas fortgå. Hur vanliga hyggliga människor kan acceptera att tusentals ungdomar får sina liv förstörda. Hur tonåringar som förlorat allt på sin väg till friheten i Sverige blir misstrodda när de berättar sina tragiska livshistorier. Hur de anklagas för att ljuga om sin ålder. Hur de flyttas runt i Sverige som om de vore möbler Hur de, till slut, deporteras till ett liv som soldater i någon av Afghanistans eller Syriens många arméer.

Jag kan inte förstå, och jag kan inte acceptera. Jag jobbar all min vakna tid med att försöka få ett stopp på denna mardröm. Tänker dag och natt på de ungdomar jag lärt känna och kommit att tycka så mycket om. Jag arbetar inom nätverket ”Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!”. 

I början handlade det mest om opinionsarbete med artiklar och insändare, saker som jag behärskar och tycker om att jobba med. Men nu, när allt fler av ungdomar står inför det direkta hotet att deporteras, så är det så mycket annat som måste göras. Jag, som inte är jurist, skriver ansökan om verkställighetshinder för pojkar som varken migrationsverket, domstolen eller advokaten har lyssnat på. Jag, som inte är psykolog, försöker övertala förtvivlade och desperata ungdomar att inte ta sina liv. Jag vaknar kallsvettig mitt i natten med rädslan över vad som ska hända mina skyddslingar, och våndas över vilka råd jag ska ge dem.

Jag tänker på Amir, som pluggar till sina sista nationella prov för att få börja gymnasiet i höst, samtidigt som ingen av oss vet om han är i Sverige eller i Kabul när sommarlovet börjar. 

På 17-årige Javid som tre veckor innan terminens slut ska flyttas till en annan ort, ingen vet vart, och placeras på en vuxenförläggning med främmande människor. 

På Ali, som är 16 men som migrationsverket säger är 18, och som ska skickas till Kabul som ”vuxen arbetsför man” om inte det sista halmstrå som jag kunnat erbjuda gör att han får en ny prövning. 

På Morteza som jag ringer varje morgon för att försäkra honom om att jag finns, och mig själv om att han fortfarande lever. 

Och på alla de andra. Som gömmer sig och sover under broar. Som slits upp ur sina sängar och transporteras till förvar – lika omänskligt som ordet säger. Som flygs till Kabul och dumpas i en terrorhärjad stad där de aldrig varit, utan andra ägodelar än kläderna på kroppen. Som gråter och vädjar om hjälp, men som ingen hjälp får. Många tusen människor. Ungdomar som trodde på våra löften.

Du sliter ut dig själv, säger mina vänner. Och de har nog rätt. I längden är det inte hälsosamt att aldrig sova en hel natt, eller att inte kunna ta sig tid för sådant man brukade tycka var roligt. Men vad har jag för val? 

Jag kan inte, vill inte, vara en av dem som låter detta ske. Jag måste göra mitt yttersta för att försöka stoppa det. Jag är inte ensam, vi är många, och vi stödjer och tröstar varandra för att orka fortsätta. 

Men de som tiger och blundar är så väldigt många flera. Det värsta i allt detta onda är de hyggliga människornas tystnad. Jag kan bara inte förstå hur allt detta kan tillåtas fortgå.

På facebooksidan ”Afghanska ungdomars berättelser” kan ni läsa om några av de människor det handlar om: https://www.facebook.com/groups/1681594832146356

Pressmeddelandet