På Norra Bantorget: "Bättre att jag dödar mig här än att talibanerna gör det"

I veckan inträffade ett nytt självmord. En afghansk pojke i Mölndal tog sitt liv. 

#Vi står inte ut har fått in uppgifter om åtta självmord och ett hundratal allvarliga självmordsförsök bland unga ensamkommande. Några officiella siffror finns inte. Om man saknar de fyra sista siffrorna kommer man inte in i registren. 

I går kväll samlades vi på Norra Bantorget där Ung i Sverige arrangerade en ljusmanifestation till minne av de åtta. En av oss svenskar (vi kallar oss stolta batikhäxor) som var där våndades. Hennes pojke var försvunnen. Är han på väg till Frankrike? Eller kommer man att hitta honom någonstans?

Framför fotografier ställde ungdomarna upp var mängder med ljus i hjärtmönster. Vacker musik spelades. Fatemeh Khavari, den osannolikt starka 17-åring som leder ungdomarna, berättade om hur hon hade åkt ut till ett boende där en pojke hängt sig. Hur alla hans kompisar satt som förlamade, när de insåg att de inte förstått vad som höll på att hända. Det var Fatemeh som fick ringa hans föräldrar. 

Så bad en pojke om megafonen. Han berättade att på torsdag går hans plan till Afghanistan. Han ser ingen möjlighet att återvända. Han hade talat med sina vänner, och tillsammans hade de kommit överens om att ta sina liv hellre än att resa. "Det är bättre för min mamma att få reda på att jag bestämde själv över mitt liv, än att hon ska veta att talibanerna fick mig och skar halsen av mig."

Fatemeh tog megafonen. "Självmord är inte lösningen." De satte sig runt på pojken, började samtalet med honom.

Framför mig satt en pojke med huvudet mellan knäna. Jag strök hans skuldror. Rätt som det var höll han hårt i min hand. Länge. Det kändes som om jag höll kvar honom i livet. 

De lyckades i övertalningsförsöken. Gruppen började skingras. Då steg en batikhäxa fram och berättade om sin bäddsoffa. När pojken väl tog in det blev han rakare i ryggen. Han lovade att svara på telefonen, att komma och titta.

Ytterligare ett liv räddat. Men han reser inte till Afghanistan.

Samtidigt - jag får inte glömma messa Jamal, en av dem som skadat sig allvarligt. Jag måste hålla liv i honom i väntan på att han äntligen får besked. Anser man att han ska kunna gömma sig för talibanerna? Absurt! Kanske är hans psykiska status tillräckligt dåligt för att ge uppehållstillstånd enligt senaste säkerhetsrapporten.

När jag kommer hem: Flera självmordshot i facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Mina medadministratörer har koll - de ger sig inte förrän ungdomen är identifierad och fått kontakt med någon. Denna natt blev det återigen ett samtal med polisen.

För närvarande duggar de tredje avslagen tätt. Alla vet att om man är eller har blivit 18 år så är chanserna att få uppehållstillstånd nära noll. 

I februari höll myndigheter och organisationer en konferens om att förebygga självmord. Nu har regeringen återigen anslagit medel för arbete med unga nyanländas och asylsökandes psykiska hälsa. Men inte ett ord om boten: uppehållstillstånd.

De här ungdomarna är inte längre nyanlända. De är till hälften svenskar. Hur tänker regeringen om deras psykiska hälsa? Ska de en och en brytas ner tills de blir tillräckligt psykiskt sjuka för att få uppehållstillstånd? Var går gränsen? 

Hur många självmord bland tonåringar kan regeringen acceptera?

Pressmeddelandet