Skolgång och uppehållstillstånd

onsdag 20 september 2017

Tuula: "Ibland har jag bara tysta tårar"


Så här skriver Tuula Dibba, en volontär som tillbringat många dagar och kvällar på Medborgarhusets trappa.
Så många de är, alla med varsin historia. 
Och jag får ta del av så mycket.
- Tuula, när vi korsade gränsen mellan Iran och Turkiet sköt de på med vapen, vi trodde att vi skulle dö. Mina kompisar sa att vi kommer att dö. Jag var jätte rädd...
- Tuula, en dag kommer du att se min bild på Facebook, det kommer att vara jag som sitter i förvar i väntan på utvisning. Det är sånt jag tänker på, jag är rädd...
- Tuula, vet du att det är inte lätt att sakna någon. Jag har nu varit utan min familj i två år, och jag vet inte var de är. Men jag måste fortsätta tro på att jag kommer att träffa de igen. Annars vet jag inte..
- Tuula, varför ska jag fortsätta i skolan, vem bryr sig.. De vill utvisa mig till döden, vad ska jag använda svenskan till. Talibanerna förstår inte det..
- Tuula, vet du att jag inte kan sova på nätterna. Jag drömmer mardrömmar och när jag vaknar så vet jag inte var jag är. Det var inte så innan jag kom till Sverige.
- Tuula, det är inte mitt fel hur jag ser ut.. Det är inte mitt fel att jag är hazara. Varför finns det ingen plats för oss i världen?
- Tuula, det är svårt att leva som papperslös, att inte våga gå ut i staden där jag bor i.
- Tuula, om jag får ett avslag så orkar jag inte mer. Det får vara slut. Jag har väntat i två år. Jag klarar inte av att vänta mer...
- Tuula, vi åkte en gummibåt från Turkiet, och det var jätte mycket människor, många fler än vad som fick plats. Alla var rädda, det kom in vatten i båten, kvinnorna och barnen grät och skrek. Jag trodde att jag skulle dö. Någon ramlade i vattnet, ingen hjälpte honom, ingen kunde hjälpa. Hans familj får aldrig veta vad som hände honom.
- Tuula, innan jag flydde hände det mycket saker, ingen kommer någonsin att tycka om mig på grund av det.
- Tuula, mitt liv har varit dåligt, det har aldrig varit bra. Varför får jag aldrig ha det bra...
Vad säger man... Jag lyssnar. Nej, det är inte ditt fel, du var liten, kunde inte bestämma. Nej, det är inget fel på dig. Nej, ge inte upp, fortsätt kämpa. Nej, sluta inte gå i skolan, den är viktig. Nej... 😔
Ibland har jag inga ord, bara tysta tårar och ett hjärta som gör ont. Men det gör ingenting, det som är det viktigaste är förtroendet, att du berättar, du känner att du har någon som lyssnar, att du har någon att prata med. Det viktigaste är du. 
Tack ❤️😔


Pressmeddelandet  


1 kommentar:

  1. Livet är sannerligen inte rättvist! Jag unnar dessa unga allt de övriga unga svenskar får av trygghet och kärlek. Men de är bara utslängda till en rigid stats godtycke. Fast de har kämpat och försökt att överleva hela sitt korta liv! Snälla unga GE INTE UPP!!! NI ÄR VÄRDA MYCKET MER!

    SvaraRadera