 |
| Ill. Katarina Liliequist |
Hämtat från facebook.
Mitt flöde på fb: nödrop på nödrop. Hemlöshet.Självmord. 15 uppskriven till 18 , utslängd. Soc vägrar. Vården vägrar. Regeringen vägrar. MiV bryter lagar. Alla tittar bort. Vad är det för jävla tid?
Mitt flöde också. Utbrända lärare. Självmordsförsök. Fjortonåringar som skrivs upp till arton fast de inte kommit i puberteten när de kom till Sverige för två år sedan. Socionomer som skriver att de gråter varje dag. Digra rapporter om rättsosäkerhet. Ungdomar som med två timmars varsel skickas 90 mil från sina vänner. Journalister som säger att det inte finns någon "vinkel". Diskussioner om hur mycket lugnande man kan ge en ungdom med panikångest.
En liten men viktig del av Sverige bryts ner varje dag. Varje dag tänker jag: så här kan det bara inte fortsätta. Men det kan det. Det blir värre så snabbt nu. Kom aldrig och säg att ni inte visste.
-----
Igår lämnade jag det kanske tyngsta beskedet jag någonsin gjort. Som läkare var jag skyddad av rocken, av tidsbeställning, av professionalitet. Men nu har jag ingenting mellan mig och ångesten. Den drabbar mig, sätter sig i min mage, lägger sig på mina skuldror.
Jag tänker på de fem ungdomarna som i natt tagit hand om varandra. De som ännu inte drabbats vet vad som väntar dem.
Jag gråter.
-----
Ny dag på socialkontoret.
Hur många gånger ska jag slita hjärtat ur kroppen på ungdommar i dag?
Hur mycket hjärtklappning ska jag få när jag går till postfacket och hittar brev från migrationsverket?
Hur många gånger ska jag behöva stänga dörren till mitt kontor och sitta och gråta en skvätt?
Hur många gånger ska jag behöva få skäll från förtvivlade gode män, familjehem och andra närstående?
Hur många gånger ska jag behöva säga att jag skäms?
Det här var inte det jag väntade mig när jag tog den här tjänsten. Det var heller inte det här jag hade i åtanke när jag utbildade mig till socionom."
Hur många gånger ska jag slita hjärtat ur kroppen på ungdommar i dag?
Hur mycket hjärtklappning ska jag få när jag går till postfacket och hittar brev från migrationsverket?
Hur många gånger ska jag behöva stänga dörren till mitt kontor och sitta och gråta en skvätt?
Hur många gånger ska jag behöva få skäll från förtvivlade gode män, familjehem och andra närstående?
Hur många gånger ska jag behöva säga att jag skäms?
Det här var inte det jag väntade mig när jag tog den här tjänsten. Det var heller inte det här jag hade i åtanke när jag utbildade mig till socionom."
När ska politikerna förstå att denna situation med de ensamkommande ungdomarna inte bara sliter sönder de unga utan det sliter sönder ett helt samhälle med professionella, volontärer, familjehem, gode män, medmänniskor...
-----
Min vän...
Idag gör mitt hjärta ont, jag tänker på min vän. Inte bara en, många. Mina vänner, mina unga vänner som lever med rädslan varje dag.
*Min vän är rädd, han har väntat länge och ser ingen framtid bortom ett avslag. Vi väntar.
*Min vän, han har flyttat från sitt boende, och har ingenstans att ta vägen nu. Han har blivit hemlös här, bland oss, i Sverige...
*Min vän, han har träffat sin advokat idag, och jag vet att min vän är ledsen, han mår inte bra. Vad advokaten sa, det vet jag ingenting om.
*Min vän, han ligger sömnlös på nätterna, och när ångesten blir för svår går han ut, på långa, mörka promenader.
*Min vän, han är orolig för överklagan som har skickats in nu. Allting har förlorat sin mening.
*Min vän, han, den tysta, han har fått sitt första avslag nu. Orden fastnar i halsen, vad ska jag göra nu.
*Min vän, han är ledsen, han saknar sin mamma. Han önskar sig att bara få krama sin mamma igen.
Det finns många "min vän", det här var bara några få av dem.
Idag gör mitt hjärta ont, det gör ont i mitt hjärta.
... och från de tyngsta regeringsposterna en iskall kyla.!
SvaraRaderaSå här är det. Vi lever med gråt och ångest i vårt inre. Snälla politiker, vakna!
SvaraRaderaSå här är det. Gråt och ångest i vårt inre. Snälla politiker, vakna!
SvaraRaderaTack Ingrid för allt du gör <3. Någon måste orka när vi är så många som känner maktlöshet och skam för vad som händer i Sverige med alla ekb.
SvaraRaderaTack Ingrid för att du orkar kämpa och synliggöra vad som händer <3 Vi är många som känner sån förtvivlan och maktlöshet över hur alla ekb behandlas av det Sverige som vi tidigare känt sån stolthet över. Vad ska vi ta oss till?
SvaraRaderaDet är så gränslöst sorgligt att unga människor ska behandlas så här! Den grupp som så många både i sin profession och civilsamhället engagerat sig i och som på kort tid integrerats bättre än tidigare grupper gjort, just för att de kom ensamma. Vad tjänar det till?
SvaraRaderaTack Ingrid för ditt engagemang!
Det är så fruktansvärt sorgligt att läsa din text Ingrid. Det handlar om en grupp ungdomar och de är inte fler än att vi i Sverige har råd att låta dem stanna. Det handlar om en större grupp människor som står vid de ungas sida.
SvaraRaderaHur länge ska det här få fortgå????