Inaya 16 år har fått avslag utan verkställighetshinder, trots att man inte vet var föräldrarna finns. Sverige ratificerade barnkonventionen utan reservationer 1990. Enligt den skall barnets bästa gälla. Inayas svenska syskon vet nu att Sverige inte bryr sig om barnkonventionen.
Detta adderas nu till listan över brister i Migrationsverkets utredningar https://stoppautvisningarna.blogspot.se/p/migrationsverket.html .
Vårt barn ska tas ifrån oss!
1996 föddes vårt första barn, Fanny och 1998 föddes vårt andra barn, Albin. 2015 fick vi ytterligare en son men denna gång var det inte vårt biologiska barn. Han heter Inaya och kommer från Afghanistan.
Jag ska berätta allt från början. Precis som många andra familjer har vi det bra och anser oss själva som en ”vanlig” familj. Länge har vi diskuterat om att hjälpa någon som inte alls har det lika bra som oss och detta blev verklighet hösten 2015.
En kväll under samma höst kommer min man Niclas hem efter brottarträningen och berättar att en kille som heter Inaya, som är ett ensamkommande flyktingbarn, inte har någonstans att bo. Inaya bodde nu på ett jourhem i Örebro efter att hans familj i Sala hade slagit honom. Min man Niclas, som är tränare i brottningen, hade lärt känna Inaya och vill nu göra allt för att hjälpa honom. Mitt direkta svar till honom är NEJ! ”Vi kan inte bara ta emot ett barn i vårt hem hur som helst” sa jag. Det stoppade inte min envisa man. Han insåg att vi behövde göra något och fortsatte prata med mig om Inaya. Förutom att Niclas är envis så är han också en människa med ett enorm stort hjärta. Han såg en människa, ett barn som behövde hjälp och såg att vi kunde hjälpa.
Jag höll emot ganska länge för jag ansåg att man inte bara kunde ta emot ett barn i sitt hem och prova om det funkade, utan skulle man göra det måste man veta att det handlar om att man gör det för resten av sitt liv. Vi resonerade fram och tillbaka och jag frågade Niclas: ”Är vi beredda på att ta in ett barn som vi ska fostra och dela resten av vårt liv med?” Eftersom det inte bara handlade om mig och Niclas utan även Fanny och Albin så ställde vi också frågan till dem. Utan att tveka sa dem: ”Varför inte? Vi har det redan tillräckligt bra, nu kan vi hjälpa någon som inte har det som oss.” Dessa ord fällde avgörandet. Efter allt diskuterande fram och tillbaka var det nu bestämt att vi skulle välkomna Inaya in i familjen.
Den 30 november 2015 flyttade Inaya hem till oss. Det kändes märkligt den kvällen när Inaya kom. Vi hade ställt i ordning hans rum så att han skulle känna sig välkommen. Den första tiden kändes det som att ha en gäst i huset. Jag kan fundera hur han kände? Att komma till en helt främmande familj i ett helt främmande land. Inte kunde vi prata med varandra heller. Jag minns hur jag tänkte ”hur ska vi få honom att känna trygghet hos oss?”
Ja hur får man ett barn som flytt från sitt land, som tappat bort sina föräldrar, som blivit utsatt för övergrepp av det värsta slag på sin flykt, att känna trygghet? Det är inte lätt och det tar tid. Att få Inaya att känna tillit till oss, att vi vill hans bästa, att vi inte är ute efter något, det har tagit tid. Vi har gett det tid också. Även fast det ibland har det känts frustrerande för oss att han inte alltid litat på att vi vill hans bästa har vi aldrig gett upp. Det är så många gånger som vi sagt att du är vårt barn, vi är din svenska mamma och pappa. Dessutom vi har alltid varit noga med att prata om pappa Ali-Hussein och mamma Gulljan eftersom det är Inayas biologiska föräldrar och dem får han aldrig glömma. De flydde tillsammans men kom ifrån varandra på vägen. Nu lever han med ovissheten om vart dem är och om de ens existerar.
Hur har det gått då? Från av att vi fått använda oss av Google-translate och kroppsspråket till en början kan vi nu fullt ut föra konversationer där både han gör sig förstådd men även förstår andra. Från att han känts som en gäst är han nu en av oss. Han är vårt barn. Vi skrattar och vi tjafsar. Jag och Niclas tjatar om att Inaya ska göra läxor, städa sitt rum och komma hem i tid. Fanny, Albin och Inaya suckar tillsammans om hur dryga föräldrar vi är men framför allt så är vi alla en familj.
Vårt barn Inaya ska nu tas ifrån oss!
Migrationsverket har bestämt att Inaya inte får stanna i Sverige och deras beslut har de tagit efter att de träffat honom i två timmar!!!
Inaya är 16 år och han får två timmar på sig att berätta om varför han flytt från krig och tortyr. Personen från Migrationsverket som ska lyssna på honom för att sedan ta ett beslut om han ska få uppehållstillstånd, sitter dessutom och skriver samtidigt. Av mina erfarenheter som chef under många år där jag haft flertalet samtal vet jag att om du ska lyssna, samtala och skriva samtidigt är det svårt att hålla fokus.
Jag vet att den som intervjuade Inaya inte lyckades att lyssna. Ni kanske undrar hur jag kan påstå detta? Jo eftersom jag fick sitta med när Inaya förhördes. Dock fick jag inte säga något utan bara vara med som mentalt stöd för Inaya. Det var otroligt frustrerande att sitta med och få uppleva hur man behandlar ett barn på en sådan låg nivå som samtalet hade. Många gånger tänkte jag: ”Men lyssnar du inte på vad han säger”! Jag tänkte också på de erfarenheter jag har av Barnahus där barn och ungdomar upp till 18 år blir förhörda av professionella personer som är utbildade att förhöra barn.
När det gäller barn som söker asyl verkar det inte vara lika noga med att ha ett rättssäkert arbetssätt. Jag ifrågasätter verkligen rättssäkerheten i Migrationsverkets arbete! Det är helt obegripligt hur man kan hålla en sådan låg nivå på ett samtal som handlar om en persons framtida öde! Och dessutom har ingen frågat oss, som han bor med, hur väl han anpassat sig till svenska samhället. Det handlar om att han ska skickas tillbaka till ett land i krig där hans liv dessutom är hotat.
Inaya är bara ett barn på 16 år och den bedömningen gör också Migrationsverket. Ändå ska han skickas ifrån sin nya svenska familj till ett land där det inte finns någon som kan ta emot honom. I Sverige har han en familj som älskar honom. Han har en mamma, en pappa, en storasyster, en storebror, en hel släkt och massor med vänner som inte vill annat än att han ska få ett bra liv.
Inaya har drömmar och är ett praktexempel på en person som integrerar sig i samhället. Han vill fortsätta plugga så att han kan få ett jobb, han vill hjälpa andra människor som har det lika dåligt som han har haft och han vill fortsätta träna brottning för hans mål är att vinna OS. Som han har lyckats här i Sverige! Från att ha radat upp godkända betyg i skolan och är en av få ensamkommande flyktingar som blivit utsedd till att vara med i Here4You till att han vunnit SM-guld och visat att han är en av de bästa brottarna i Sverige. Nu krossas hans drömmar…
Våra hjärtan går sönder och vår maktlöshet är enorm.
Anna med familj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar