 |
| Ill. Feda Jaghori |
Författare: Heidi Clement
Min son blev min son hösten 2015 när han kom som ensamkommande från Afghanistan. Från första stund kände jag att nu har vår familj ytterligare en familjemedlem och min dotter har fått en storebrorsa. Från första dagen har jag älskat den här pojken som om han vore mitt kött och blod och jag gör så än idag.
Min son skulle fylla 15 år. Min son var precis såsom man ska vara när man är tonåring - glad, arg, trött, pigg, ledsen, rolig, sur, positiv, negativ, nyfiken, ointresserad, ifrågasättande, förstående och allt annat som hör till denna ålder. Men så började han förändras. Tankarna om att vad det egentligen är att leva började bli alldeles för jobbiga. Och allt oftare sade han att han inte orkade leva. Vad gör man som förälder när ens barn inte vill leva?
Det började med att han inte kunde sova på nätterna, mardrömmarna kom direkt när han blundade. Sedan kom panikångestattackerna som slutade med att han svimmade och började krampa. Dessa kom direkt när han började känna sig stressad. Ambulans fick tillkallas flera gånger, både hem och till skolan. Det blev raka vägen till barnakuten och sedan vidare till BUP. När han vaknade upp var det första han alltid sa: "Jag orkar inte mer! Mamma jag orkar inte mer!"
- Hur mår du just nu? Vill du dö just nu? Denna fråga fick vi varje gång på BUP.
- Inte just nu, blev svaret! Och då fick vi åka hem. Krisen var ju över, eller?
Efter tredje självmordförsöket blev vi inskrivna på BUP. Nu verkade det vara så att han på riktigt inte ville leva. Fem dagars övervakning, samtal och antidepressiv medicinering skulle påbörjas. Återigen fick vi åka hem, med ett recept på antidepressiva och ett "ring vårdcentralen för medicinuppföljning när han ätit tabletterna i en vecka". Vi remitterades vidare till BUP öppenvård, samtal och medicinuppföljning.
Fjärde självmordsförsöket kom då också. Och samma desperata ord från min son.
– Mamma jag orkar inte mer, jag vill inte leva mer. Nästa gång kommer du inte att hinna, nästa gång kommer du inte att kunna hjälpa mig!
Så var det. Fyra gånger lyckades jag hitta honom i tid. Jag tog mitt ”jobb” som mamma på största allvar, som jag blev tillsagd "han får inte lämnas själv, hitta på saker att göra, låt honom inte ha för mycket tid att tänka, se till att han umgås med kompisar, se till att han går på fotbollsträningarna. Hitta ett bra sätt att kommunicera med honom så att du kan känna av hur han mår."
Han blev diagnostiserad med PTST och hög suicidrisk pga. trauma. Vi visste också precis vilken behandling han behövde - men nu kommer kruxet: Vi kunde inte påbörja någon behandling för han hade inget fullständigt personnummer. "Vi måste veta att patienten blir kvar i landet för att fullfölja behandlingen" fick vi höra samtidigt som min son sakta men säkert började glida ifrån mig.
- Snälla älskling, orka lite till! Snart kommer det positiva beslutet, jag är helt säker - klart att du kommer att få stanna. Vi har ju gjort allt som Migrationsverket bad oss: intyg från lärare, tränare, bekostat en medicinsk åldersbedömning som visar att du är den ålder du säger.
- Men mamma, varför tar det sån tid? Jag orkar inte vänta mer, jag vill börja leva.
Vad skulle jag svara på det? Jag mejlade handläggaren nästan dagligen och uppdaterade om läget, de nya suicidförsöken och vädjade att ärendet skulle få prioritet för jag kände att min sons livslust snart var helt borta. Och vi hittade på saker att göra, hela tiden, allt för att hålla hans humör någorlunda uppe, få honom att tänka på annat än den hemska väntan och ovissheten.
- Mamma, jag har bästa livet, jag har bästa familjen men ändå vill jag inte leva mer.
Detta sa han innan han ens visste om han skulle få stanna i Sverige eller inte. Väntan och ovissheten hade brutit ned min son helt och hållet.
Han var helt övertygad om att Sverige inte ville honom här och det enda han har önskat hela sitt liv är att känna att han tillhör något. Så måste det ju vara, han skulle få ett avslag, varför skulle det annars ta så lång tid när vi hade lämnat in så många underlag?
Så kom dagen med beslutet och det blev PUT - permanent uppehållstillstånd, det som vi hade väntat på så länge. Jag grät av lycka när jag berättade det för honom. Han kunde liksom inte riktigt förstå vad jag sa.
- Är det klart nu? var det enda han orden han fick fram. Ja, älskling nu kan vi börja leva på riktigt!
Jag var så lättad, äntligen ska min son få det liv han förtjänar, äntligen!
Men det blev inte så, för tre dagar senare när jag kommit hem, efter att den gången ha varit borta i 55 minuter, hittade jag hans avskedsbrev.
"Mamma jag älskar dig, du har varit den bästa mamman för mig någonsin. Men jag orkar inte mer, jag älskar inte mig själv mer. Livet är så jobbigt och det enda jag kan se är självmord. Jag vet att jag har varit jobbig men jag hoppas att du kan förlåta mig."
Dagen efter kom hans personnummer på posten.
Jag har förlorat min son, min dotter har förlorat sin bror. Hon är sju år och minns nästan inget annat liv än det med sin storebror. Lärare har förlorat en fin elev, många har förlorat en vän, fotbollslaget har förlorat en spelare och väldigt många har förlorat en person de älskade väldigt mycket. För sådan var han min son, alltid ett leende på läpparna för han tänkte att det alltid finns någon som hade det sämre än han. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jag fick ett samtal förra veckan från Östra sjukhuset. De berättade för mig att fem personer nu lever vidare tack vare min sons organdonation, fantastiskt, men det var ju vi som familj som skulle leva vidare tillsammans.
Jag tog det på största allvar när det vädjades till svenska folket under 2015 att öppna era hem och hjärtan för dessa barn som är på flykt. Jag tycker att jag till allra högsta grad har gjort min del och jag kommer att fortsätta, för det är fortfarande så många ungdomar som väntar och lever i ovisshet och mår så dåligt och får ingen hjälp för de vet inte ens hur den hjälpen skulle kunna se ut!
Så nu vädjar jag till er beslutsfattare. Det är er tur nu, låt de unga stanna! Splittra inga fler familjer, krossa inga fler drömmar och visa den medmänsklighet som jag vet att Sverige fortfarande står för!
Min son skulle fylla 15 år. Jag är helt övertygad om att han skulle varit med oss här och nu om vi hade fått rätt hjälp från början och om väntan och ovissheten inte hade blivit så lång och outhärdlig!
Är man alltid ansvarig för sitt egna liv?
Heidi Clement, Arefs mamma
Heidi Clement, Arefs mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar