 |
| Illustration: Katarina Liliequist |
Stockholm 2.11.2017
Till socialminister Annika Strandhäll
Jag har torkat tårarna. Så nu kan jag skriva. På radion gregoriansk musik – känns som rätt stämning. Vacker, sorglig – passar på begravningar.
Jag är läkare. Jag har hört mycket. Men på den tiden (jag är 75) hade jag en vit rock som jag tog av mig när jag gick hem. Det har jag inte idag.
Min dag: En kille som hungerstrejkat i förvaret; i sista minuten utsläppt, levt på ingenting några månader. Sedan killen som hängts ut i den alternativa pressen. Nästa kille tänker bara på vilken tortyr han ska utsättas för efter utvisningen. Sist han som inte kunde förmå sig berätta ”allt” förrän han fått sitt första avslag.
Hur tror du jag mår efter detta?
Jag klarar inte att hålla det ifrån mig. Jag får ont i magen. Jag får kramp i bröstet. Jag får andnöd. Jag gråter. Jag vaknar för tidigt. Räkningarna blir liggande.
Hur många svenskar tror du drabbas av detta? 50 000? 100 000? I det senare fallet är det en folksjukdom enligt definition.
Mikael Ribbenvik tycker inte att breven från oss är något att bry sig om. ”De är känslomässigt bundna till de asylsökande.” Vill du ha ett samhälle där människor inte binder sig känslomässigt till utsatta medmänniskor?
Nedan finns en länk till en text som jag skrev som chefredaktör för tidningen AllmänMedicin, allmänläkarnas vetenskapliga tidning.
I facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! med 19 000 medlemmar kommer det ofta inlägg från svenskarna om hur de påverkas av ungdomarnas lidande. Likadant i de olika hemliga grupperna inom #Vistårinteut. Hjälparna har inga vita rockar. De kan inte värja sig. De blir utmattade. De som är utmattade tillfrisknar inte.
Jag frågar dig åter: Har du några tankar på insatser för dessa hjälpare? Eller tänker du bara låtsas som om problemet inte finns? Du överlåter det till framtida historiebeskrivning i Wikipedia och vitböcker?
Med hopp om svar
Ingrid Eckerman
Pensionerad allmänläkare
Pensionerad allmänläkare
Att inte bli utmattad pensionär AllmänMedicin 3-2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar