 |
| Ill. Katarina Liliequist |
Brevet är ställt till socialminister Annika Strandhäll. Författare: Julia Grahm.
Hej Annika,
Jag skriver till dig för att jag vet att jag inte är ensam om det som hänt mig. Vi är många tusen människor som utsätts för denna psykiska tortyr.
Sommaren 2015 svarade jag på regeringens uppmaning att öppna våra hjärtan genom att bli god man för en ensamkommande flyktingungdom. Som jag såg det då var mitt uppdrag att stötta en person, som sannolikt genomgått en hemsk resa, tillrätta i sitt nya hemland. Att bli hans första möte med Sverige, och det var viktigt för mig att representera mitt land väl. A var 16 år gammal och en utredning skulle genomföras ”skyndsamt”, vilket jag läst mig till i praxis innebar 3-6 månader. Det fanns alltså då ingen anledning att tro något annat än att han skulle få uppehållstillstånd och därefter kunna hjälpa sin familj till trygghet här i Sverige. Jag talade med hans mor i telefon (hans far mördades av talibaner när A var ca 6-7 år gammal och övriga familjen flydde från bergsbyn i Afghanistan till storstaden där bara hazarer bor i Pakistan) och jag lovade henne att jag skulle göra allt jag kunde för att A ska få ett bra liv här i Sverige. Jag kunde då inte föreställa mig sveket som komma skulle...
Det är nu inte långt till 2018 och jag har verkligen gjort allt jag har kunnat, både i min roll som god man, och efter att han på ett chockerande rättsosäkert sätt skrevs upp med mindre än 2 månader till 18 år och fick avslag på sin asylansökan, har jag fortsatt stötta honom med hjälp av en fullmakt och stark vilja. Jag är den enda personen som konsekvent funnits vid hans sida sedan första dagen vi träffades, i juni 2015. Han har bytt socialsekreterare, boenden, skolor, lärare, klasser, kuratorer, psykologer och handläggare och slutligen förnekats sin riktiga 18-årsdag och därmed blivit av med ALLT. Utom mig. För jag har lovat hans mor att hjälpa honom. Jag ser inget alternativ till det, om jag ska kunna fortsätta se mig själv i spegeln. A och jag har gått igenom ett rent helvete tillsammans. Hans asylprocess har varit som en fars i en dålig film: ett offentligt biträde som sov vid ratten, handläggare och tolkar som knappt talar svenska, fel som påpekats under ett ÅR som aldrig rättades till och överklagan som inte vunnit gehör, trots alla fel som begåtts. Och jag har ingen makt att stoppa stenbumlingen som rasar emot oss.
En ung traumatiserad människa behöver stabilitet mer än någonting annat och VARJE förändring vårt system har utsatt honom för har varit traumatisk. Men han fortsätter kämpa, och jag med honom, för vi har inget val. Han sparkas ned med varje negativt besked och beslut, och jag känner mig som ett monster som ständigt är budbäraren av dåliga nyheter. Han rasar ner i ett mörker av ångest och rädsla varje gång, och reser sig sedan upp och fortsätter kämpa. Han slåss för sitt liv, och för sin familj. Han är bokstavligen livrädd för att utvisas till ett land han inte varit i sedan han var 7 år gammal, ett land som har förändrats och vars säkerhetsläge grovt försämrats sedan hans familj flydde.
Panikångestattacker som lett till medvetslöshet och ambulansfärder till psyket, där han skrivits ut och skickats hem så snart han vaknat, för vi utreder inte asylsökande, vilket är ironiskt eftersom en ptsd-diagnos kunde anses som skyddsskäl. Han är också rädd att bli ytterligare en börda för sin familj genom att återigen fly (för vilket annat val har han, i ett land där hans folkgrupp diskrimineras, hotas och mördas?) och har sagt att det är bättre att han dör här om han inte får stanna.
Dessa dryga två år har förändrat mitt liv. Jag diagnostiserades med utmattningssyndrom för ett drygt halvår sedan. Mitt liv har rasat. Mitt minne sviker mig, jag glömmer allt från inplanerade möten till alfabetet. Därför har jag förlorat mitt jobb. Det är svårt att söka jobb, för min hjärna fungerar inte som den ska, stressen och ångesten mal ner den. Vissa dagar har jag svårt att komma ur sängen. Jag får själv panikångestattacker. Jag är traumatiserad av hur A och jag har behandlats av vårt system, av hur rättsosäker asylprocessen varit, av hur lite min regering gör för att skydda A, som jag sedan något år tillbaka tänker på som min son. Han har blivit en del av min familj. Jag har inga egna barn, men jag tror mig till fullo kunna förstå känslor en förälder har för att skydda sina barn. Jag känner så för A.
Mikael Ribbenvik har avfärdat mig och alla vi människor som hjälper de ensamkommande, trots att de passerat 18-årsgränsen, med att vi är ”känslomässigt bundna” till dessa ungdomar. Jag hade hoppats att han och alla med makt att styra över andras liv istället såg värdet av detta. Om vi gått igenom detta helvete utan att forma nära relationer, hade vi varit ett land fullständigt utan empati. Det hade varit långt mer bekymmersamt. Om det är någonting jag saknar i maktens korridorer idag så är det just empati, värme och omtanke om våra medmänniskor. Smärtan, ångesten och maktlösheten jag känner är väldigt nära outhärdlig. Det är psykisk tortyr. Jag öppnade mitt hjärta, som min regering bad mig om, innan kniven trycktes in och vreds om. Sveket, skammen och rädslan jag känner för mitt land, för politiken, som blir brunare och brunare, är nästan lika traumatiserande som A:s öde.
Amnesty, UNHCR, Röda korset, Rädda barnen har beskrivit säkerhetsläget i Afghanistan helt utan säkra zoner. Migrationsverket (och regeringen) kör huvudet djupare i sanden och hävdar att två säkra områden finns. Ska samtliga planerade återvändande (en dryg halvmiljon bara från Pakistan och Iran innan året är över) bosätta sig i dessa områden? Ett av dem är Kabul. Där hundratals dött av bomber och attentat bara de senaste månaderna. HUR ska jag kunna skicka A dit och se mig själv i spegeln när han ringer mig därifrån och ber mig om hjälp och jag ingenting kan göra? Min syster har redan upplevt det, med en pojke hon försökte hjälpa. Han ringer henne så fort har har wifi, för att hennes svenska röst är det enda som får honom att känna sig lite trygg. Han hann knappt landa i Kabul innan han befann sig alldeles nära ett bombdåd i en moské. Han var trygg i Sverige, duktig i skolan och på god väg ut i arbetslivet, om han fått en chans. Istället tvångsutvisades han till ett land han aldrig varit i. Samtidigt har vi i Sverige brist på människor som vill jobba t ex i vården. Det ville både den pojken, och det vill min A. A har två stående jobberbjudanden: ”kom till oss när du har uppehållstillstånd, vi vill gärna att du jobbar här!". Det är inte bara hjärtlöst, det är huvudlöst att utvisa dem nu.
De senaste veckorna har jag på en djupare nivå börjat förstå de ungdomar som tar livet av sig här. Jag skrämde mig själv till tårar på öppen gata häromdagen därför att jag kände att döden skulle vara befriande nu. Jag är så trött, så trasig, så rädd. Och jag är inte ensam. Vi är många som bryr oss om dessa ungdomar. Många som traumatiserats av hur de, och vi, har behandlats. Men jag kan inte överge A. Jag kan inte visa honom att döden är befriande, trots att han redan känner så. Jag kämpar för hans skull, och han kämpar för min. Men hur ska jag hjälpa honom, Annika? Hur ska jag hindra mitt land från att krossa honom och spotta ut honom? Hur ska jag skydda honom i Kabul? Hur ska jag läka efter allt detta? Hur ska jag förlåta mitt land för vad det gjort mot mitt barn? Hur vaknar vi ur mardrömmen vi lever i?
Jag är inte ensam om detta. Vi är många, många tusen svenska kvinnor och män som tar enorm skada av att se våra skyddslingar fara så illa. Detta enda rätta är att stoppa tortyren genom att stoppa utvisningarna till Afghanistan och ge de som anlände som ensamkommande barn amnesti. Det har gjorts förut, senast 1993 gavs amnesti för 40.000 bosniska flyktingar och året efter gavs amnesti till barnfamiljer som vistats i Sverige över ett år. Dessa ungdomar är inne på sitt tredje år och de var barn när de kom. Det är inhumant att utvisa dem nu, både för dem och för oss som bryr oss om dem.
Jag ber dig, Annika, att höja din röst för att skydda våra ungdomar och för att skydda oss alla som hjälpt dem, när vi öppnade våra hjärtan då vår regering bad oss göra det. Återställ förtroendet för våra styrande. Stoppa tortyren.
Med vänlig hälsning
Julia Grahm
Flyktingarnas dag, Medborgarplatsen, Stockholm lördag 25 november kl 14-17
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar