Stoppa utvisningarna till Afghanistan!: Till dig som är förtroendevald socialdemokrat

Illustration Katarina Liliequist

Under november månad skickas detta till socialdemokratiska politiker över hela landet. Ett hundratal personer är engagerade i utskicket.

Vi som skriver detta brev är engagerade i nätverket ”Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!”. Vi instämmer i allmänläkaren Bertil Hagströms ord till statsministern ”Det finns rikligt och tillräckligt med riksdagsledamöter i partierna (även i ditt eget, kanske inte bland moderater och såklart inte inom SD) som med lättnad skulle trycka ja-knappen inför frågan om beviljande av amnesti för just dessa ungdomar. Det är bara att ställa frågan och låta svaret vara fritt.” [1]

De solidaritetsrörelser som finns inom socialdemokratin behöver stöd, behöver växa! Du kan bidra till att de blir starkare så att partiet åter kan ses som garant för mänskliga rättigheter, medmänsklighet och en rättssäker myndighetsutövning.

1. Socialdemokratin idag

Bertil Hagström skriver vidare: ”Nu vet jag inte längre vad som skiljer er från Alliansens migrationspolitik, ja, inte ens Sverigedemokraternas. Vart har begrepp som solidaritet, broderskap och ambitionen att värna de svaga tagit vägen?”

Vi är allt fler som undrar vart socialdemokratins ideal tagit vägen [2]. Det har blivit svårt att förknippa partiet med solidaritet och medmänsklighet. Vad händer med ett parti och ett samhälle som behandlar krigsskadade, traumatiserade, föräldralösa barn som kriminella? Hur kan ”ordning och reda” ha kommit att betyda rättsosäkerhet och bortseende från humanitetens principer?

Nya initiativ och upprop tas i socialdemokratiska grupperingar, som Socialdemokrater för tro och solidaritet [3], av riksdagsledamöter [4] och av kommunpolitiker [5] ute i landet. Facebookgrupper har bildats av frustrerade socialdemokrater som inte känner igen sig i partiets politik [6].

Facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! släpper in hundra nya medlemmar av alla partifärger per dag. Flera riksdagspartier reagerar.

2. Mänskliga rättigheter

Endast 5 % av de afghanska 18-åringarna får uppehållstillstånd. Samtidigt är majoriteten utsatta för brott mot mänskliga rättigheter, vilket borde ge dem uppehållstillstånd [7]. Mänskliga rättigheter är grovt åsidosatta i Afghanistan [8].

Idag finns ett starkare motstånd mot amnesti än för tio år sedan [9]. Man hänvisar till att individuella asylskäl ska gälla. Här listas en rad asylskäl enligt mänskliga rättigheter, som Migrationsverket dock oftast väljer att bortse från eller att inte tro på.

Hen är hazar, en folkgrupp som är utsatt för diskriminering och förföljelse såväl i Afghanistan som i Iran och Pakistan [10]. I Iran är han utsatt för tvångsrekrytering till Syriens armé [11].
Hen är shiamuslim, dvs. ”otrogen” och därför utsatt för dödshot från talibanerna.
Hen är kristen, vid ankomsten eller konvertit. Att avfalla från islam är belagt med dödsstraff enligt sharialagarna.
Hen är hbtq-person och hotas av dödsstraff enligt sharialagarna.
Han har vägrat att gå över till talibanerna. Har han inte redan utsatts för tortyr (inklusive sexuella övergrepp) och dödshot så riskerar han att utsättas när han återkommer.
Hen hotas av blodshämnd på grund av någon individuell händelse, och hen är aktivt eftersökt. Släkt- och grannfejder, ”öga för öga och tand för tand”, kan pågå i generationer [12].
Hon är kvinna och riskerar stening då hon varit i väst utan ständigt manligt beskydd.

3. Afghanistan är farligt

Afghanistan är farligt för alla, och inte bara i vissa delar, som Migrationsverket hävdar. Internationellt erfarna institutioner som Amnesty International [13] och Röda Korset [14] anser att säkerhetsläget i Afghanistan gör det orimligt att deportera människor dit: ”Det faktum att säkerhetsläget ständigt försämras och förändras, samt att situationen i Afghanistan är svår att förutspå, gör att Röda Korset ur ett humanitärt perspektiv i dagsläget har svårt att se hur någon med tvång skulle kunna skickas tillbaka.”

Afghanistan är extra farligt för dem som har personliga fiender [15] eller som aldrig varit i landet tidigare [16].

4. Vi ska ta ansvar

”Var en människa och inte en liten lort, Stefan Löfven” skriver illustratören Marit Törnqvist och 32 andra i en uppmaning om att stoppa Migrationsverkets utvisningar av människor så länge som rättssäkerhet och en korrekt prövning inte kan garanteras [17].

Vi ska inte öppna gränserna för fri invandring. Vi ska ta ansvar för de barn vi tagit emot med öppna armar och som nu blivit vuxna naturligt eller genom ovetenskapliga [18] och godtyckliga åldersuppskrivningar av Migrationsverket.

Efter allvarliga larm om ökad psykisk ohälsa bland ensamkommande barn och unga kallar Barnombudsmannen till sig kommuner och landsting med hänvisning till barnkonventionen och WHO [19]. Något initiativ till stöd för de utmattningshotade stödpersonerna har ännu inte tagits [20].

1939 sa vi nej till 10 asylsökande judiska läkare från Tyskland. Vi skäms.
1945 utlämnade vi 146 baltiska soldater till Sovjet. Vi skäms.
2017 planerar vi för att skicka 12 000 tonåringar till ett land i kaos. Ska vi behöva skämmas igen?

5. Bristande rättssäkerhet

Rättssäkerheten är inte garanterad. I rapporten från nätverket #Vistårinteut [21] listas 122 flagranta exempel. F.d. hovrättsrådet Nanna Zelano skriver om ett asylärende: ”Beslutet i själva asylfrågan är ett typexempel på hur fel det kan leda med en tunn utredning, dålig intervjuteknik och avsaknad av psykologisk insikt, konstigt ställda beviskrav, tvivelaktig bevisvärdering och en godtycklig åldersuppskrivning ... Nej, det här är ingen rättssäker asylprocess" [22]

Såväl FARR [23] som forskaren Livia Johannesson [24] skriver om den orimliga bevisbördan och de ojämlika resurserna under förhör och förhandlingar. Migrationsdomstolarna bidrar inte till mer rättssäkra bedömningar.

När man listar Migrationsverkets brister [25] är det lätt att få intrycket att målet för handläggningen inte är att försvara mänskliga rättigheter utan att utvisa så många som möjligt.

6. Ett skuggsamhälle växer fram

Knappt 5 % av dem som fyllt eller blivit uppskrivna till 18 år får tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd [26]. Allt fler ställs utan försörjning, i ett fåfängt hopp från regeringen att de ska föredra att ”frivilligt” ensamutvisas till Afghanistan. Men för majoriteten är det inte ett alternativ. Stannar de inte som papperslösa i Sverige tar de sig söderut i Europa. De som tvångsdeporteras till Afganistan tar sig därifrån så snabbt de har möjlighet [27].

Vi skapar på så sätt det skuggsamhälle vi inte vill ha [28] och som polisen uttalat en oro inför [29]. Christina Rogestam, tidigare generaldirektör för Invandrarverket, påpekar: ”Att nu eller senare, efter ytterligare något/ra år i domstolsväsendet, utvisa 10 000-tals ungdomar kommer svårligen att låta sig göras. Kostnaderna och behovet av ökade resurser till gränspolisen kommer att bli stora, mycket stora. Och framförallt finns det bland vanligt folk en känsla som blir starkare dag för dag – vi skäms över Sveriges agerande. Vi står inte ut med denna nya ’baltutlämning’” [30].

En enkel uträkning visar att det tar minst fem år innan de 10 000 ungdomarna deporterats [31]. Kostnaderna blir stora för poliser, förvar och charterplan. Ett svårartat slöseri med skattemedel enligt skattebetalaren Eddie Hansson i Göteborg [32].

7. Ett bättre alternativ

Ett alternativ är att låta ungdomarna stanna, gå färdigt sina utbildningar och om fem år kunna göra nytta som de undersköterskor, svetsare och byggnadsarbetare mm. som svensk arbetsmarknad så väl behöver. Just i den här åldersgruppen har Sverige ett underskott.

2005 startades en kampanj för flyktingamnesti för att skapa rättvisa för flyktinggrupper som kommit i kläm då asyllagarna ändrats. Amnestikampanjen resulterade i en tillfällig lag som gav drygt 17 000 personer uppehållstillstånd [33].

Det finns starka skäl att nu besluta om moratorium, omedelbart stopp för utvisningarna, med hänsyn till mänskliga rättigheter, de rättsosäkra bedömningarna och den bristande säkerheten i Afghanistan!

November 2017

Nätverket ”Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar” genom

Lena Rydbeck, psykolog, Uppsala

Lena Lillieroth, psykolog, Stockholm

Ingrid Eckerman, allmänläkare, Stockholm

Karin Fridell Anter, arkitekt, Uppsala