Författare: Krister Törneke
Det finns en berättelse som vi brukar läsa varje jul. Den här varianten kom till för ett år sedan. Den är tyvärr lika aktuell i år.
--------------
Vid den tiden utfärdade kejsar Stefan en förordning om att alla som inte var skattskrivna skulle utvisas. Detta var den första grupputvisningen, och den skedde när Morgan var utvisningsminister i Sverige.
Alla fördes då till Migrationsverkets förvar i avvaktan på att utvisas, var och en till sitt land. Och Yusuf, som genom sin härkomst hörde till hazarernas folk, fördes till förvaret i Märsta, och utvisades därifrån med charterflyg till Kabul, tillsammans med några av sina vänner. De trodde att de var barn, men Migrationsverket visste bättre och bestämde att de precis hade blivit vuxna.
När tiden var inne och de hade landat i Kabul, fick de bo på ett härbärge, där det faktiskt fanns plats för dem, men bara i två veckor. Sedan fick de klara sig bäst de kunde, eftersom det inte fanns något annat ordnat mottagande.
I Sverige fanns lärare och socialarbetare och andra vanliga människor som gick till jobbet varje dag. Den morgonen stod en ängel framför dem, och de greps av stor förfäran. Ängeln sade till dem: "Ni har all anledning att vara rädda. Jag bär bud till er om en stor tragedi för hela folket. I natt har era barn tagits ifrån er och förts till Kabul.”
När Yusuf hade utvisats kom gode män från hela landet till Regeringskansliet i Stockholm och frågade utvisningsministern: ”Vart har ni fört våra barn? Vi har sett deras stjärna i öster, men vi vet inte var de är. Vi har hört änglarna från Blankspot project berätta att de far illa. #vistårinteut!” Men utvisningsministern svarade dem: ”Jag kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonåringar”. De gode männen gick därifrån, uppfyllda av stor sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar