Hur ska vi hjälpare, civilsamhället, orka?

Jag tänker på signalen mitt lands ledning ger: Civilt engagemang, det är ingenting vi uppskattar.h

Det är snart ett år sedan Lisa Förare Wihnbladh skrev ​Jag har börjat hata er med en intensitet som skrämmer mig. Hon fick 17 000 läsare via facebook + ett okänt antal via Aftonbladet. ​Många bekräftade hennes känslor. Flera har sedan skrivit om sin förtvivlan i ​egna texter. ​Ett brev skickades i december till Annika Strandhäll med bön om stöd för hjälparna.  

Det har inte blivit bättre idag. Jag hör nödropen från mina "kollegor" i nätverket. Jag följer berättelserna om hur de på distans försöker hålla killar vid liv - killar som planerat sitt självmord i detalj, som skrivit sina testamenten. Lättnaden när den värsta krisen är över - och oron för hur det ska gå framöver.

Jag hör deras oro över pojkarna som rest till Afghanistan, över pojkarna som rest till "annat land" i Europa. Hur de skickar pengar, hur de planerar att hälsa på. Hur de saknar dem som de kommit att betrakta som sina egna barn.

Jag hör berättelserna om migrationsverket, den ena mer absurd än den andra. Jag hör hur Migrationsverkets handläggare slentrianmässigt säger "detaljfattigt" och "inte självupplevt" trots många detaljer och uppenbart självupplevd historia. Jag hör om hur man planerar att deportera mordhotade kristna. 

Jag läser text med innebörden "eftersom du inte visste hur gammal du var när du kom så uppskattade vi din ålder. Men RMV uppskattar din ålder till något annat, så därför har du ljugit om din ålder". Jag lär mig mer om statistik när jag lyssnar på de två professorerna.

Jag läser ett beslut där handläggaren förnekar varje detalj i berättelsen. Varför? Om hen skulle tro på en detalj så skulle hen vara tvungen att remittera för tortyrutredning - och det är för dyrt. Nu kämpar vi för att hålla killen vid liv över överklagandena. Hans liv hänger på en skör tråd ...

Jag hör mina "kollegors" frustration, ilska, vanmakt. Hur de aldrig trott att detta skulle kunna hända i Sverige. Hur de gråter, förtvivlar. Hur man diskuterar hungerstrejker och andra spektakulära aktioner. 

Jag läser om skammen de känner för sin egen regering, sitt eget land. Jag läser frågorna om vilket parti man egentligen kan rösta på i valet.

Jag tänker på beredskapen, mobiliseringen. Den som skedde under andra världskriget. Den som skedde under flyktingkrisen 2015. Den som fortfarande pågår, eftersom krisen övergått i en katastrof i slow motion.

Hösten 2016 startade jag facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Här hämtar vi i civilsamhället stöd från varandra. Här peppas trötta vuxna att orka ett tag till. Här talar vi om för uppgivna ungdomar att vi ser dem, att vi bryr oss om dem, att vi vill att de ska få stanna, att vi kämpar för dem. Vi försöker förmedla ett hopp, att det ändå finns en möjlighet i deras liv, även om vi inte kan se den idag. Här diskuterar vi alternativen till självmord: leva som papperslös i ett land där de har vänner och kan språket, resa söderut där de har ett litet hopp om asyl, eller låta sig ensamutvisas till Afghanistan. 

Facebookgruppen har knoppat av sig i särskilda stödgrupper för 18+åringar och en förening som samlar in pengar till stöd för dem som står utanför samhällets stödfunktioner.

Utan den här mobiliseringen hade vi inte haft så få som 15 fullbordade självmord under 2017 och endast två hittills i år. Utan mobiliseringen hade antalet självmord varit betydligt större, fler hade hamnat i drogmissbruk och kriminalitet. 

Utan det organiserade "kollegiala" stödet skulle sjukskrivningar och uppsägningar bland skolpersonal m.fl. varit betydligt större. 

Jag tänker på hur samhället nu bygger upp en organisation för beredskap, och vilken stor roll civilsamhället spelar i kriser. Jag tänker på hur tacksamma politikerna borde vara över den mobilisering av civilsamhället som hållit igång sedan 2015.​

Pressmeddelandet