Författare: Caroline Soraya Axö Alizadeh, 19
Vad är skillnaden mellan dig och mig? Vad är skillnad mellan svensk och hazar? Vad är skillnaden mellan en svensk och en afghan?
Om du frågar mig så är svaret att vi alla är lika! Men i vår värld vi lever i nu så blundar alla för mänskliga rättigheter.
Det Sverige jag lever i idag är inte samma land som jag föddes i för 19 år sen. På den tiden var allt annorlunda.
Nu blundar regeringen och politikerna. Människorna som kommer från Afghanistan har tvingats se saker ingen kan föreställa sig! Barn och vuxna har sett saker ingen ska behöva se. En afghansk familj kanske sitter och äter middag tillsammans och plötsligt slås dörren in och en talliban för bort deras pappa.
Kanske tvingas baren se talibanen skjuta deras föräldrar framför deras ögon. En annan pojke är ute och leker med sin kompis och plötsligt kommer en talib som slår ner hans kompis, killen blir rädd och springer och gömmer sig. Det enda han hör är hur hans vän skriker och när han tittar fram ser han taliben ta fram en kniv och skära halsen av pojken. Och det här är bara två av alla hemska saker det här människorna tvingas se varje dag.
Afghanistan är ett mycket farligt land. Och svenska staten avråder alla resor dit då det är för farligt. Men barnen som kom hit ska tvingas dit, när det fyllt 18. Hur kan man utvisa människor till döden?
Den vanligaste förklaringen till att pojkarna kom hit är att deras föräldrar som är hazarer var hotade till livet av talibaner. De flydde därför till Iran, eller Pakistan. Men i deras grannländer är de inte välkomna, för att de är hazara. Där blir de retade och misshandlade. Flera av pojkarna bär på svåra minnen och bilder, som att de sett föräldrar och släktingar dödas framför ögonen på dem, knivskadats, eller tvingats till krig som barnsoldater i Syrien. Sverige ser inte att hazarer är en hotad folkgrupp i Afghanistan. Människor som kallblodigt avrättas av talibaner, talibaner tar pojkar som sexslavar. Talibanerna skapar krig i flera delar Afghanistan.
Det är en svår omställning att komma till ett nytt land och samtidigt ha med sig svåra händelser. Otrygghet över vad som ska hända samtidigt som man inte har sina föräldrar och sin trygghet nära skapar stor stress. Det är svårt att anpassa sig efter en flykt där man haft många traumatiska upplevelser.
De här ungdomarna har riskerat allt för att skapa sig ett nytt liv i vårt land. Trots alla sår på insidan så har de samtidigt en enorm energi och en stark vilja att utbilda sig, skaffa vänner och vara med och bidra i samhället.
Det är tragiskt att Sverige inte ser möjligheter i våra nya unga, som idag går på högstadiet och gymnasiet. Dessa ungdomar älskar sina nya vänner, och sina nya hemorter. De studerar intensivt, kämpar för jobb och körkort. Ingen av dessa tänker ligga den svenska staten till last, tvärtom. De vill bli duktiga hantverkare och vårdpersonal, företagare och lärare. I stället tvingas de till kriminalitet på Kabuls gator, eller att bli soldater, i värsta fall dödade.
De kom hit och trodde att de skulle vara trygga. Nu sviker vi dem. Migrationsverket räknar upp barnens ålder så de kan utvisa dem, utvisa dem till döden. De tvångsförflyttar dem från de platser där de börjat bygga upp en tillvaro och fått hopp. När de här barnen kom till Sverige blev de placerade i jourfamiljer, som en tillfällig lösning. Dessa jourhem och boenden kan ligga långt ifrån de kommuner de skulle ha blivit placerade i. Dessa "tillfälliga lösningar" kan ibland ha varat i upp till över ett år.
Väntetiderna på besked om uppehållstillstånd är för långa. Många väntar i över ett år. Under den tiden har en del inte hört någonting från Migrationsverket. De ser bara att en del av deras kompisar får besked om avslag.
Det finns ingen som mår bra av att i mer än femton månader vänta på besked om uppehållstillstånd. Jag är mycket orolig för de här ungdomarna.
Mina vänners berättelser har verkligen berört mig på djupet. Jag hörde en gång en pojke som sa till mig: "Vet de inte att vi är Hazara? Vi kommer att bli dödade i Afghanistan? Har de inte läst tidningarna? Har de inte sett vad som hänt i Kunduz? Talibanerna tar makten. Vet du, jag dör hellre här än där. Om jag dör här går det snabbt."
Ni kan läsa det i tidningarna, höra på radio och se på TV, men ni läser inte, ni lyssnar inte och ni ser inte heller. För det är ju bara afghanska ungdomar.
Kanske måste vi svenska ungdomar gå ut och skrika: "Ta oss istället. Skicka oss till Afghanistan. Vi har heller inga föräldrar där. Och vi är inte mer än människor, vi är precis som våra afghanska bröder och systrar."
Många av mina vänner är afghaner. Jag ser dem varje dag, jag pratar med dem varje dag, och jag ser förändring. De flesta av dem har svårt att sova på grund av allt de varit med om och på grund av den osäkra situationen här. En del har självskadebeteenden. Jag har sett mina vänner som har skurit sig, några har bränt sig själva med cigaretter. De behöver hjälp! Mina vänner säger att de hellre dör än åker tillbaka. Alla vi som jobbar med de här barnen är påverkade av situationen, och alla som har jobbat med pojkarna har tagit dem till sina hjärtan. De går i skolan, lär sig svenska och har ett fungerande liv. De hör hit men får inte stanna.
De längtar alla efter någon. De sover dåligt. De tänker mycket. De oroar sig. Och de har ont i magen och huvudet.
Och nu har hoppet släckts i deras ögon. Att utvisas till Afghanistan skulle sätta stopp för alla drömmar och framförallt riskera deras liv.
De har tagit sig runt hela jorden. Men när de förlorar vänner, skolgång och annat blir det för mycket. Många mår jättedåligt. Vi behöver ta vårt ansvar för dem i en svår situation
Det är omänskligt att helt vanliga tonåringar tvingas leva sitt liv på standby. Regeringen stjäl flera år av minderårigas liv med asyllagen, hundratals ensamkommande ungdomar från 16 år får besked om att de ska utvisas den dag de blir myndiga. I stället för att få vara tonåringar kommer de att leva i otrygghet och utan drömmar. De skapar en större känsla av hopplöshet bland pojkarna och självmordstankar. Att beslutsfattarna ser mina asylsökande vänner som siffror och kostnader är vidrigt i mina ögon.
Det finns en stor fara för de här ungdomarnas liv och hälsa och det är någonting man måste ta på stort allvar. För mig är det oerhört viktigt hur vi bemöter dem. Vi som möter de här ungdomarna har ett stort ansvar och en stor betydelse för dem.
Om vi skulle ta med era barn på en klassresa till Afghanistan skulle svaret antagligen bli nej från alla vårdnadstagare. Hur kan ni då sitta och skicka tillbaka afghanska barn till Kabul? Är det säkrare för dem att bo där en för en svensk? Svaret är självklart nej.
Min stolthet för mitt land har bytts mot dåligt förtroende. Jag tror inte längre på er som har makten i mitt land. Ni som skriver vårat lands historia, Jag skäms över er brist på kunskap och hur ni bryter mot barnens rätt i vårt samhälle. Vi måste ta ansvar för de unga som redan är här, för deras mänskliga rättigheter. Många av dem mår extremt dåligt, de är deprimerade och har självmordstankar. På bara drygt 1 månad hade ca 5 unga pojkar i åldern 14-16 tagit sitt liv runt om i Sverige. Och nu har cirka 2-3 till unga pojkar tagit sitt liv! Här måste hela Sverige ta ansvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar