Många är vi som känner tyngden på axlarna lätta. Samtidigt känner vi stor sorg.
I dag 9 juni genomför Ung i Sverige demonstrationer på olika håll i Sverige. Det som kunde varit ett segertåg blir i stället en fortsatt kamp.
Mellan 3000 och 4000 ungdomar omfattas inte av den nya lagen. Idag är deras förtvivlan stor. Hoppet är släckt. Hur ska vi hålla dem vid liv? Hur ska vi kunna väcka deras hopp igen?
De har varken mer eller mindre asylskäl än de som får stanna. De har bara otur. Otur nog att komma hit en dag eller ett halvår för sent. Otur nog att få en "snabb" asylprocess, en dag eller en månad mindre än 15 månader.Otur nog att ha knäleder som mognar tidigt.
För att undvika att de hamnar på gatan, i prostitution, missbruk och kriminalitet, måste civilsamhället fortsätta ordna tak över huvudet och mat i magen åt dem. De organisationer som nu är aktiva måste fortsätta arbeta, även om trycket minskar.
Föreningen Stöttepelaren samlar in pengar som distribueras till lokala ombud runt om i landet. Ensamkommande utan medel kan få en matkasse och ett busskort. Mycket mer skulle behövas för bidrag till advokatskostnader.
Cirka 8 800 unga afghaner omfattas av den nya lagen. En del av dem har levt papperslösa i månader. Andra har ännu inte fått alla sina avslag, de kanske fortfarande bor i familje- eller hvb-hem. Ytterligare en del lever i Migrationsverkets boenden någonstans i skogen, avskurna från sina tidigare kontakter, utan någon som hjälper dem.
Nu ska vi peppa dem att få tag på studieintyg innan skolorna stänger. Sedan ska vi hjälpa 8800 att fylla i blanketterna och skicka in dem. Så ska vi uppmuntra dem att under sommaren kontakta socialtjänsten i kommunen där de vill gå i skola för att få bostad och mat. Hur lång tid det tar tills detta ordnas vet vi inte.
Många behöver fortsatt känslomässigt stöd under lång tid. De två-tre åren av väntan och osäkerhet har slitit hårt på dem. Vi vet att tiden efter att ha fått uppehållstillstånd kan vara mycket tuff. Spänningen lättar, men livet kommer i fatt. Samtidigt kommer de att ha en hård press att klara skolan. Deras utgångsläge kommer att vara mycket sämre eftersom de inte klarat av att studera ordentligt senaste året.
Värst är det förstås för dem som inte omfattas. De omfattas inte heller av samhällets stöd till unga med psykisk ohälsa. Det är vi, civilsamhället runt omkring dem, som får ta smällen - så länge vi själva orkar.
Kanske har politiker och andra förstått att det för dessa ungdomar (liksom för många andra flyktingar) faktiskt inte är ett alternativ att resa till "hemlandet", det land man är medborgare i. Oavsett hur dåligt samhället behandlar dem kommer de att föredra svenska eller europeiska gator och fängelser framför gator, fängelser och gevärskolvar i Afghanistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar