onsdag 14 november 2018

Professor Maley: Afghanistan extremt instabilt; extra farligt för hazarer

Professor William Maley, Australian National University
Professor William Maley vid Asia-Pacific College of Diplomacy vid Australian National University har forskat om afghansk politik i över trettio år. Han var nyligen i Stockholm där han var huvudtalare vid konferensen How safe is Afghanistan? Tillsammans med övriga forskare konstaterade han att säkerhetssituationen i Afghanistan har försämrats starkt under senare tid. Idag finns inget område i Kabul som är säkert för självmordsbombare, och inget område i Afghanistan som är säkert för talibanerna.

Anmärkningsvärt är Migrationsverkets ställningstagande. Inget nytt rättsligt ställningstagande har gjorts sedan augusti 2017, och det grundade sig på uppgifter från 2016. När Rädda barnen nyligen presenterade sin rapport om situationen för utvisade barn och unga satt en representant från Migrationsverkets säkerhetsavdelning i panelen. Hon sade att Migrationsverkets åsikt är att ingen förändring i säkerhetsläget skett under de senaste fyra åren.
De senaste veckorna har talibanerna genomfört attacker på nio olika platser i Afghanistan. Mest uppmärksammade har varit attackerna mot Jaghori och angränsande områden i centrala Afghanistan. Detta är fattiga områden, dominerade av hazarer. Här har man satsat på utbildning och friare levnadsvanor, framför allt för kvinnor.
Nytt expertutlåtande
Nu har professor Maley kommit med ett nytt expertutlåtande om situationen i Afghanistan. Det finns bifogat som pdf till detta pressmeddelande. Nedan är ett sammandrag. 
Bilden av Afghanistan är bister. Australiens utrikesdepartement talade den 13 november 2018 om "den extremt farliga säkerhetssituationen och det starka hotet från terroristattacker. Antalet attacker i Kabul och i landet har ökat kraftigt. Terroristattacker kan hända överallt, när som helst och är särskilt vanliga i Kabul och i de södra och östra provinserna." USA varnar: "Resor till alla områden i Afghanistan är osäkra på grund av hög frekvens av kidnappningar, gisslantagningar, utbredda militäroperationer, landminor, och attacker från terrorister och rebeller, inkluderande attacker med fordonsburna eller andra improviserade explosiva föremål (IED), självmordsvästar och granater".
Situationen i Afghanistan är extremt instabil. Bedömningar av situationen som gjorts ganska nyligen ger inte nödvändigtvis en rättvisande bild av situationen 2018 och senare. Exempel är attackerna i de två städerna Kunduz 2015 och Ghazni 2018, där både regeringen och de internationella organisationerna togs med överraskning. En äldre läxa är från 1997, då staden Mazar-e-Sharif ansågs säker för att ta emot flyktingar. En oväntad kupp vände situationen inom några dagar till kaos, med många dödade.
Att presidenten Ashraf Ghani bytt ut guvernören för provinsen Balkh bidrar till att den politiska stabiliteten i norra Afghanistan inte kan tas för given. 
När säkerhetsläget i Afghanistan försämras hamnar etniska minoriteter lätt i skottlinjen. Det finns en lång historia av förföljelse och diskriminering mot de shiamuslimska hazarerna i Afghanistan. I februari 2015 noterade UNAMA en tydlig ökning av kidnappningar och dödande av civila hazarer i områden med blandad befolkning. 
När de främmande styrkorna dragits tillbaka finns det stora farhågor bland afghaner om landets framtid. Det finns stor risk att Afghanistan kommer att falla offer för vad samhällsvetare kallar "kaskad", när även människor som  föraktar talibanerna beslutar sig för att ändra inställning till dem då de tror att talibanerna vinner till slut. Detta är ett välkänt fenomen, och det skulle troligen skapa allvarliga risker för hazarer. Att rikta in sig på hazarer kan vara ett sätt som andra grupper kan använda för att stärka sin trovärdighet i talibanernas ögon liksom för andra associerade grupper, t.ex. Haggani-nätverket. 
Med tanke på denna instabilitet är det ett allvarligt misstag att dra slutsatsen att Afghanistan säkert för hazarer. Benägenheten för extremister att angripa dem har inte försvunnit. I stället föregår det framväxten av ISIS. Detta demonstrerades tydligt i de stora attackerna på shiamuslimer i Kabul och Mazar-e-Sharif 2011. 
Att skildra attackerna som en isolerad händelse förringar den bakomliggande antagonismen mot hazarerna. Det kan jämföras med att skildra Kristallnatten i Tyskland november 1938 som en isolerad händelse. Det gäller även attackerna mot hazarer och shiamuslimska mål i Kabul, Mazar-e-Sharif och andra orter under åren 2016-2018.
Sedan slutet av oktober 2018 har talibaner begått koordinerade attacker mot hazarer i Khas Uruzgan, Malestan och Jaghori. Många asylsökande i västländerna har sitt ursprung i dessa distrikt. Distrikten har ingen militär betydelse. Attackerna kan ses som en symbolisk attack för att visa på statens oförmåga att skydda sina invånare ur en sårbar etnisk och religiös minoritet. Det är också en bestraffning för den relativt toleranta och liberala livsstilen i dessa samhällen, långt ifrån talibanernas puritanska extremism. 
Den 12 november, när hazarer i Kabul protesterade mot regeringens passivitet i bemötandet av attackerna, slog en självmordsbombare till. Minst sex personer dödades. 
Att siktet är inställt på dessa områden misskrediterar fullständigt talet om att de är "säkra" områden dit hazaras rimligen kan återvända. 
Tre individuella fall berättar mycket mer kraftfullt om de verkliga farorna i Afghanistan än någon landinformation som baseras på diplomatiska rapporter från tjänstemän som av säkerhetsskäl knappast kan röra sig i landet. Det som i sägs i diplomatiska kretsar i Kabul kan långtifrån spegla de faror som finns i andra delar av landet. All "landinformation" är föråldrad och irrelevant som säger att shiamuslimska hazarer inte riskerar förföljelse på grund av skäl angivna i 1951 års flyktingkonvention, eller att de inte löper allvarlig risk för skada om de reser till platser utanför Kabul där deras familjer finns. 
Studier visar också hur svår återintegrering kan vara även för människor som har kontakter i den region dit de återvänder. Naturligtvis är det ännu farligare för hazarer som återvänder från utlandet och som helt saknar kontakter i områden som de skulle kunna nå säkert. Forskningen för fram vikten av sociala relationer i såväl landsbygdsområden som i städer. Det faktum att det kan finnas människor av liknande etnisk bakgrund på en viss ort överbryggar inte detta problem, eftersom etnisk identitet i sig självt inte skapar de band av samhörighet och ömsesidighet som familjerelationer ger. 
Ett misstag som även afghanska observatörer gör är att undervärdera graden av differentiering inom grupper som hazarerna, t.ex. åtskillnad mellan eliten och icke-eliten, mellan ursprungsdistriktet och stammen, och skillnader som baseras på värderingar och ideologi.
En hazar som sänds till en region där hen saknar starka sociala band kommer sluta i fattigdom, eller utsättas för utnyttjande eller kriminalitet. Det förenklade och ytliga antagandet att städer som Kabul, Mazar-e-Sharif eller Herat kan ge säker eller meningsfull "omlokalisering" för hazarer kan inte godtas. 
Mer information
Konferensen How safe is Afghanistan? 4 oktober
"Afghanistan är inte säkert" Amnesty press 20.10.2018
Några av föredragen på youtube: 
Paneldebatten     
Dokumentet finns att ladda ner vid pressmeddelandet.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar