Maryams historia - en av dem Migrationsverket inte tror på

Manifestation mot utvisningar av barnfamiljer till Afghanistan

Maryam representerar alla de barnfamiljer som fått utvisningsbesked till Afghanistan. Det finns 1578 personer, vuxna och barn, i dessa familjer. Vi läser delar av hennes berättelse på strategiska platser varje vecka kl 16-17. Vi börjar i på torget i Simrishamn den 8 april då skådespelarskan Lena Viredius läser.


Vill du göra det på något annat ställe, kontakta oss. Vi vill att denna manifestation ska sprida sig genom hela Sverige. Det finns många Maryam i Sverige. Vill du inte läsa just denna historia kan du välja en annan historia från en barnfamilj som fått utvisningsbesked till Afghanistan. Vi läser, varje måndag kl 16-17 tills våra politiker lyssnar!

Vi kräver att Sverige följer Barnkonventionen och ser till alla barns bästa.
Vi kräver att Sverige tar hedersrelaterat våld på allvar, även för asylsökande.

Vi kräver att samtliga utvisningar av barnfamiljer till Afghanistan stoppas.

Österlens stödförening för flyktingar flykt.osterlen@gmail.com

--------

MARYAMS BERÄTTELSE

Jag har så mycket smärta att berätta om. Jag har så många historier om kvinnors lidande i mitt huvud och i mitt hjärta så att jag sprängs.

Den här kroppen och detta huvud är bara 27 år, men jämfört med hur ni ser ut här i Sverige så ser jag ut som en gammal kvinna. Min dotter sade en dag: ”Varför är du inte som andra mammor? Du är gammal och skrattar aldrig!” Ja, just så är det.

Jag föddes i en by i Afghanistan där livet var hårt, särskilt för oss kvinnor. Alla i vår familj var bönder eller dagarbetare på fälten. Det är ett samhälle för män och ingen lyssnar på oss. Vi har inga rättigheter. Jag har hittills inte berättat för någon ordentligt om vad som hände, men nu ska jag göra det.

När jag var barn och min syster var ungefär elva år, tvingade en man från en grannby henne att gifta sig med honom. Mina föräldrar kunde inte förhindra det. Först blev hon inte gravid. Då tog mannen en ny fru. De båda blev sedan gravida samtidigt. Lite senare tog talibanerna mannen och halshögg honom. När han inte kom hem, så gick min syster och den andra frun ut och letade efter honom. De såg hans bil uppe i bergen, så de gick dit. Fåglar flög runt på ett ställe där. Då såg de något som liknade hans kläder. Sedan såg de hans kropp. Den var helt styckad. Det är inte mänskligt att göra så. Talibanerna är som djur. Nej, de är värre. De gick runt och visade kroppsdelarna för barnen. Så gör inte djur. Barnen har fortfarande mardrömmar.

Förr i tiden i vår by var det alltid byäldsten och ett råd med män som beslutade och det var dit man vände sig om man hade problem, men vissa lokala män som fick pengar eller annan makt kunde ibland bara strunta i byäldstens beslut och använda våld för att få som de ville. Så gör också talibanerna. Så nu är där tre, eller faktiskt fyra, grupper av män som slåss om att styra och ställa i vilka frågor det än gäller. Den fjärde gruppen är IS. Och sedan finns där regeringsstyrkorna och polisen. Du tror kanske att de skyddar oss? Nej, nej, nej. Vi kvinnor är lika rädda för dem som för de andra. Därför går kvinnor ut så lite som möjligt och bara om de måste. Därför har jag, liksom alla de andra kvinnorna i byn, aldrig gått i skolan.

Jag var tretton eller fjorton år när jag gifte mig. Den rädsla jag kände minns jag än i dag, men jag hade tur för Faraz var inte som mina systrars män. Han var snäll och behandlade mig väl så jag tackade gud för mitt äktenskap. Min svärfar dog kort efter vårt giftermål och vi fick då ärva en bit jord som var fin och bra på alla vis. Jordlotten, som Faraz fick lagfart på i sitt namn, låg nära floden så man kunde enkelt vattna grödorna.
- - - - - - 
Några släktingar till min man, Hamraz och hans kusin Niaz, sade att jorden som vi hade ärvt var deras. De hotade min man och misshandlade honom. Snart började de hota också mig när jag var ensam ute på fältet.

Vi gick till byäldsten för vi behövde hjälp. Vi hade ju alla papper på att jorden var vår, och vad skulle vi leva av om vi inte hade den? Alla var rädda för Hamraz. Vi försökte samla de äldre men ingen kom. De var också rädda. Hamraz är värre än talibanerna. Låt honom aldrig ta mina barn! Ta hand om dem som om de vore dina egna om jag inte längre kan!

Hamraz och Niaz fortsatte sina trakasserier. De sprang efter mig, slog mig och hotade mig. En dag när solen hade gått ner och jag just hade tagit ner korna och getterna från berget hände det som jag var så rädd för. Jag var ensam hemma med mina två barn.

Jag gick ner i källaren och skulle mata djuren som var där. När jag kom ner kom någon bakifrån och höll för min mun och stoppade en tygtrasa i munnen på mig. Det var Niaz. Han våldtog mig och sedan skrek han: ”Nu har jag gjort mitt, och ditt liv kommer från och med nu bli ett helvete.”

Om min man hade fått reda på detta så hade han kanske först slagit mig och helt säkert hade han skickat mig tillbaka till mina föräldrars hus. Sedan hade de kallat ihop hela byn och antingen gjort ett hål i marken för mig och sedan stenat mig till döds, eller så hade de hällt kokhett vatten i min mun och i min slida tills jag hade dött. Det är straffet i vår by för en kvinna som har blivit våldtagen. Talibanerna säger att det står i Koranen att det ska vara sådana straff. Därför är vi tysta. Men det är konstigt att det står så i Koranen, för de äldre säger att det inte var sådana hemska straff förr i tiden. Vem har då ändrat i Koranen?

Min man såg att jag var blåslagen och chockad. Jag sade att Hamraz och Niaz hade slagit mig men berättade inget om våldtäkten. Några dagar senare misshandlade båda kusinerna Faraz och sade att de skulle komma tillbaka och döda honom. Vi fick pengar av Faraz syster och hennes man så att vi kunde fly. Jag orkar inte berätta om flykten för jag minns inte så mycket mer än att det var otäckt och farligt och som en mardröm och att det tog lång tid, flera månader.

Vi gick på nätterna, åkte lastbil, båt och tåg och var alltid skräckslagna och utmattade. Vi kom till Malmö i september 2015. Du undrar kanske varför vi valde Sverige? Vi valde ingenting, vi bara gjorde som smugglarna sade. Vi visste inte ens om att det fanns länder som hette Turkiet, Tyskland eller Sverige.

Egentligen ville jag berätta om våldtäkten för Migrationsverket, men jag fick inte riktigt någon chans.

Till slut var det en advokat som fick mig att berätta lite och hon ville också att jag skulle berätta för Migrationsverket. Det var svårt för jag skakade i hela kroppen och munnen blev alldeles torr så jag kunde inte prata. Jag kunde bara nicka eller svara ja eller nej. Det var en hel hög med män som satt och stirrade på mig. 

Migrationsverket säger att min historia inte låter sann och att vi inte behöver skydd så de ska utvisa oss nu. De tycker att vi ska tillbaka till vår by. Vi har varit på återvändarsamtal och de sade att vi ska åka frivilligt för då får vi 75 000 kronor när vi kommer till Afghanistan. Jag svarade: ”Vi kommer alla att bli dödade om vi åker dit. Då är det bättre att vi dör här och nu. Skulle du sälja ditt och din familjs liv för 75 000 kronor?”

Min äldste son gråter hela nätterna. Varje morgon är hans kudde helt våt av tårar. ”Mamma, varför ska vi åka tillbaka till Afghanistan? Mamma, varför är vi så dåliga så att de vill skicka oss tillbaka?” frågar han.”Jag vet inte, jag orkar inte tänka”, svarar jag då. Ibland är jag helt tom. Jag känner mig som en stenstaty.

Pressmeddelandet