måndag 17 juni 2019

Joanna: Tonåringen i det kala besöksrummet utvisas 18 juni


Författare: Joanna Ågren. Den 18 juni, samma dag som riksdagen ska rösta om förlängning av den tillfällig asyllagen, väntas en massdeportation på 30 personer till Afghanistan.
Tonåringen sitter i det kala besöksrummet och väntar när jag eskorteras in av vakterna. Rummet har inga fönster och de tre stolarna med plastklädsel och det lilla laminatbordet inbjuder inte till en avslappnad stund tillsammans. Vi är i förvaret i Märsta. Jag går fram och kramar om S och vi slår oss ned för att äta hamburgaren som jag har tagit med mig.

S har suttit inlåst i nästan sex månader. Han ska tvångsdeporteras tillbaka till Afghanistan, det som idag anses vara världens farligaste och mest dödliga land för civila att vistas i.
Men ett brott måste väl killen ha begått? Annars finns det väl ingen mening för staten att betala 3 644 kr/dygn för att hålla denna välintegrerade ungdom som gått i skola i tre år i Sverige, lärt sig flytande svenska, har flickvän, bodde hos en svensk familj och som hade alla möjligheter att jobba och betala skatt - inlåst under sex månader? Det är väl ändå inte ett rimligt sätt att använda våra skattemedel på kan man tänka?
Så brottet, vad har han egentligen gjort för att staten ska kunna försvara denna kostnad? Jo, han sökte asyl i Sverige baserat på skyddsskäl efter att hans far hade mördats och hans mor och småsyskon desperat flytt till ett annat land. Som 15-åring blev han plötsligt ensam ansvarig för att se till att de klarade sig. Han vände sig till en släkting om hjälp. Istället för hjälp blev han indragen i en slavliknande arbetssituation där han misshandlades så svårt att hans djupa ärr fortfarande skär som ett virrvarr av råa streck över ryggen. Han såg ingen annan utväg än att fly sina plågoandar.
Efter fyra fasansfulla och livsfarliga månader på flykt kom han utmattad till Sverige, där han i december 2015 lämnade in sin asylansökan till Migrationsverket. Hade han bara snabbat på sina steg genom Europa en aning hade han hunnit i tid till den godtyckliga datumgräns som sattes av regeringen, för att omfattas av den så kallade gymnasielagen som röstades igenom två år senare. Men det kunde han omöjligt ha vetat då. Han tyckte att han hade tur som nått det land det som alla sa var det mest humanitära i EU.
Långsamt släcktes hoppet för honom. Avslagens förnedrande formuleringar om att hans berättelse inte var trovärdig, då han inte kunde uppvisa bevis på vem som misshandlat honom och vem som mördats hans pappa. 
Hur många ouppklarade mordfall har vi inte i Sverige? Hur kan då Migrationsverket kräva att denna unga människa ska ha samlat in tillräckligt med bevismaterial för att presentera under en framtida asylintervju i ett land som han vid tillfället inte ens visste fanns? Det hela faller ju på sin egen orimlighet. Men Migrationsverket står fast: S ska bort. Vi vill inte ha honom här! Låt Afghanistan ta hand om problemet istället!
Men Afghanistan vill inte heller ha S. De har bett Sverige att sluta deportera människor som har flytt då de inte längre har möjlighet garantera deras säkerhet. Men Sverige lyssnar inte. Nu på tisdag den 18 juni sätts S på ett plan, tillsammans med drygt 30 andra unga människor som tvingas tillbaka till allt det de en gång flytt från. Utan pengar, utan nätverk, utan att veta vad de ska ta sig till när de landar i Kabul. En del har inte ens ordentliga skor mer än förvarets plastsandaler.
Vakterna kommer in i rummet och säger att besökstiden är slut. Vi ber om fem minuter extra då ingen har bokat rummet efter oss. Vi vill hinna säga ett sista farväl till varandra. Men de säger att reglerna måste följas och att tiden är ute. Jag kramar om S hårt medan de uniformsklädda vakterna ser på och jag säger att han ska ta hand om sig. Sluta inte kämpa min vän! Tårarna rinner ned för våra kinder.
Jag blir eskorterad ut medan S ensam står kvar i det kala rummet som en brottsling. Det enda ”brottet” han har begått var att fly från den obevekliga terrorn i världens absolut farligaste land.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar