Skolgång och uppehållstillstånd

▼

fredag 6 december 2019

Karin till socialministern: Behandlingen av asylsökande blir till ett folkhälsoproblem

Ill. Katarina Liliequist
2019-11-21
Till socialminister Lena Hallengren
För nästan två år sedan fick din företrädare Annika Strandhäll ett brev där arton läkare, socionomer och psykologer pekade på allvarliga hälsorisker för de människor som engagerat sig för ensamkommande barn och ungdomar, professionellt eller i egenskap av volontärer, fosterfamiljer och vänner. (Bifogas)

Nu, efter ytterligare två år, är situationen än värre. Många ungdomar har fått avslag på sina ansökningar och gymnasielagen har genom sin otydlighet blivit en ständig källa till frustration och oro. Ungdomar gömmer sig i Sverige under svåra förhållanden och i ständig skräck för att bli fångade och satta i förvar. Många flyr vidare till Frankrike eller andra europeiska länder som till skillnad från Sverige accepterar FN:s bedömning att Afghanistan är ett land i krig dit man inte ska deportera människor. Minst 12 ensamkommande ungdomar tog sina liv under 2017, och självskadebeteenden och självmordsförsök fortsätter att vara mångdubbelt flera än hos infödda svenskar i motsvarande ålder.
Och i allt detta finns vi, de svenskar som med glädje tog hand om de barn som kom 2015 och som nu har hunnit knyta starka band till dem. Ungdomarna hade redan när de kom hade svåra upplevelser att bära på, och efter fyra år i Sverige har många blivit ännu mera traumatiserade av väntan, upplevelsen att vara misstrodda, ständiga uppbrott och omflyttningar, förnedrande åldersbedömningar och den ständiga rädslan för att bli utvisade. Vi som i detta läge finns för dem har hamnat i en situation som vi inte var beredda på eller rustade för, och ungdomarnas rädsla och förtvivlan har blivit vår. Bland oss finns människor av alla åldrar och med olika roller i förhållande till ungdomarna – morföräldrar, pappor och mammor, syskon, flickvänner och nyfödda småbarn som förlorar sina pappor.
Vi tvingas smärtsamt inse att den trygghet som Sverige erbjuder inte gäller oss och de ungdomar som kommit in i våra familjer. Vi vaknar på nätterna med mardrömmar om hur våra barn tas ifrån oss och skickas till krig. Vi försöker lotsa ungdomarna genom juridikens och byråkratins snårigheter och vet att våra misstag kan betyda allt för ungdomarna. Vi har långa samtal och chattkonversationer med ungdomar som känner att de inte orkar leva. Vi upplåter våra hem åt ungdomar som annars skulle sova utomhus. Vi sover för lite och arbetar för mycket, för att kunna hjälpa så många som möjligt. Många av oss förstör sin egen ekonomi för att kunna försörja ungdomar som annars inte har någonting – i Sverige, i Frankrike eller efter deportationen till Afghanistan. Vår hälsa förstörs av frustration och hopplöshet, och av sorg när vi ändå inte lyckas.
Vi är många. Många tusen svenskar bryts ned av den omänskliga behandling som våra ensamkommande vänner utsätts för. Vi har hamnat i en situation som vi inte kan klara och heller inte lämna – för vem överger de barn man en gång har tagit till sig? Ungdomarnas undergång blir vår. Journalisten Thord Eriksson har beskrivit vår alltmer ohållbara situation i boken ”Dom som stod kvar” som delats ut till regeringen. 
Därför vädjar jag till dig, i din egenskap av socialminister: Hjälp oss att få ett stopp på detta! Ge ungdomarna en framtid i Sverige, och rädda oss som bryr oss om dem från att helt malas ned av oro och övermäktiga arbetsuppgifter. Lösningen är att stoppa utvisningarna till Afghanistan och andra krigsdrabbade länder och att ge ungdomarna permanenta uppehållstillstånd i Sverige.
Hälsningar från
Karin Fridell Anter
Pensionerad arkitekturforskare
f.d. god man, extra mormor och vän åt många afghanska ungdomar
Ordförande för föreningen Stöttepelaren www.stottepelaren.se
---------------
BILAGA från 2017-12-14
Socialminister Annika Strandhäll
Ordförande Lena Micko, SKL
Generaldirektör Olivia Wigzell, Socialstyrelsen
Generaldirektör Johan Carlson, Folkhälsomyndigheten
Undertecknade läkare, socionomer och psykologer vill uppmärksamma regeringen och ansvariga myndigheter på behovet av psykologiskt stöd för personal och andra som arbetar med utvisningshotade ungdomar.
Nyligen larmade Barnombudsmannen åter om de stora psykologiska påfrestningarna på de ensamkommande ungdomarna som väntar eller har fått sina utvisningsbesked. Extra medel har anslagits för att förbättra stödet till dem och flera konferenser har hållits.
Däremot uppmärksammas inte de påfrestningar som ”hjälparna” runt ungdomarna utsätts för. Det gäller professionella, t.ex. boendepersonal, lärare, kuratorer, skolhälsovårdspersonal, BUP-personal, socialtjänstemän, tolkar, handläggare och advokater lika väl som lekmän, t.ex. gode män, ”föräldrar” och ”syskon” i familjehemmen, kontaktpersoner, skolkamrater, kompisar med uppehållstillstånd, ideella familjehem, idrottsföreningar, kyrkorna – kanske närmare 100 000 personer.
Hjälparna bär bördan av ungdomarnas ångest, desperation och uppgivenhet. Samtidigt är de maktlösa då de inte kan påverka situationen. Hjälparna erbjuder sin empati, lider med ungdomarna och tar in deras känslor av att återigen ha svikits. Att förmedla hopp är svårt.
Ungdomarna har, genom sin utsatthet då de anlände, kommit sina hjälpare nära. En ömsesidig anknytning har utvecklats mellan ungdomarna och hjälparna, som ofta uppfattar ungdomarna som sina egna barn. De nya föräldrarna kämpar med näbbar och klor för att få behålla sina barn i säkerhet. Att inte kunna skydda sitt barn är tärande.
Situationen är nu inne på sitt andra år. Under kommande halvår förväntas utvisningarna ta större fart, vilket ökar påfrestningarna för hjälparna. Allt fler hjälpare gömmer ungdomar, åtminstone tills den nya lagen går igenom. Många försöker hålla kontakten och stödja de ensamutvisade ungdomarna, så slitaget upphör inte då ungdomarna lämnat landet.
Situationen har likheter med HIV-epidemin. Det var unga människor som drabbades och var dömda att dö en för tidig död, och många runt omkring dem led av sin maktlöshet. Men den epidemin var oplanerad och oönskad. ”Utvisningsepidemin” är medvetet satt i rörelse av myndigheter och tjänsteutövare som hjälparna tidigare satt sin tillit till och som de som samhällsmedborgare är beroende av. Till den oro och ångest som hjälparna har för ungdomarna adderas känslan av att själv blivit sviken och av att vara vanmäktig, att inte ha gjort tillräckligt mycket för att rädda sina barn.
Inom traumapsykologin talar man om sekundär traumatisering, ”compassion fatigue” och vikarierande traumatisering hos professionella. Sekundärt traumatiskt stressyndrom (STSD) har i stort sett samma symtom som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Förebyggande åtgärder är sådant som reglerad arbetstid med rimlig arbetsbörda, en aktiv fritid och gott socialt stöd. Inom arbetet är handledning, kollegialt stöd, tid för reflektion och egen terapi viktiga skyddande faktorer.
I dagens läge är det tveksamt om ens de professionella får det stöd som de har rätt till enligt arbetsmiljölagstiftningen. Att lekmän inte får det står klart.
Tilliten till staten och samhällstjänster är generellt hög i en svensk kontext. I detta sammanhang, där utvisningar och hot om dessa är kopplade till statliga institutioner, finns risk för att individer tappar sin tillit till samhällssystemet, inklusive vården, och inte söker hjälp. Det kan behövas nya metoder och uppsökande verksamhet för denna målgrupp.
Två nationella trauman som drabbat Sverige i modern tid är Estoniakatastrofen 1994 med 500 döda samt tsunamin i Thailand 2004 med 540 dödade och 1 500 skadade svenskar. Vid båda dessa katastrofer anslogs stora resurser för psykologiskt stöd, nationella sorgedagar med mera. Nu planeras drygt 10 000 tonåringar att mot sin vilja ensamutvisas till om inte säker död så åtminstone ett eländigt liv där de löper stor risk att utsättas för händelser som allvarligt riskerar deras väl och ve.
Vi förväntar oss att extra medel anslås till förebyggande och behandlande interventioner vid t.ex. primärvård, företagshälsovård och psykiatri, liksom till forskning, och att ni tillsammans ordnar minst en konferens över temat ”Hur hjälper vi hjälparna?”
Den självklara och mest effektiva förebyggande åtgärden utifrån ett folkhälsoperspektiv är att stoppa utvisningarna av ensamkommande barn och ungdomar som anlände till Sverige under 2015-2016 och erbjuda dessa permanenta uppehållstillstånd.
Referenser:
Undertecknat december 2017
För nätverket Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!
Lena Lillieroth, leg. psykolog, Stockholm
Magnus Kihlbom, barn- och ungdomspsykiater, psykoanalytiker, f.d. överläkare, Stockholm
Shervin Shahnavaz, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, medicine doktor, Stockholm
Ingrid Eckerman, allmänläkare, master of public health, Stockholm
Kajsa Lindqvist, socionom, skolkurator, Stockholm
Pia Sandqvist, auktoriserad socionom, Uppsala
Töres Theorell, läkare, professor emeritus, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet
Inger Blennow, specialist i allmänpsykiatri, med dr, leg psykoterapeut
Joacim Eriksson, socialsekreterare, fil.mag. i sociologi, Sala
Elisabet Fornander, specialist i psykiatri, Stockholm
Margareta Falk Hogstedt, specialist i allmänpsykiatri, leg. psykoterapeut, Stockholm
Bertil Hagström, allmänläkare, med.dr., diploma in public health, Horred
Meta Wiborgh, distriktsläkare, Luleå
Mats Eliasson, överläkare, professor i medicin, Luleå
Bengt Lagerkvist, specialist i pediatrik, docent, Umeå
Anna Calderón, leg psykolog, leg psykoterapeut, Mora
Minna Forsell, leg. psykolog, asylpsykolog
Lisa Matson, leg psykolog, Karlskrona

Till pressmeddelandet  



kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar