fredag 7 februari 2020

Anna Lundberg: Delmis rekommendationer är världsfrånvända

Anna Lundberg, professor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet
​Författaren Anna Lundberg är professor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet och en av initiativtagarna till Asylkommissionen.
I veckan presenterade Delmi en ​rapport om återvändandepolitik på bland annat DN-debatt 4 februari. Henrik Malm Lindberg frågar sig i rapporten hur myndighetspersoner ska förstå, kunna och vilja genomföra återvändandebeslut. Efter en gedigen forskningsöversikt och ett 40-tal intervjuer drar han slutsatsen att återvändandet behöver prioriteras mer.

Tonen är välbekant, men viktiga förklaringar till grundproblemen med Sveriges nuvarande återvändandepolitik utelämnas.
En sådan faktor är rättssäkerhet. Förutom att det är problematiskt att som Malm gör ställa effektivitet och rättssäkerhet i ett motsatsförhållande, så beskrivs asyl i debattinlägget som något begränsat till procedur. En mer korrekt beskrivning av asylrättens kärna finns i Malms rapport: att ”staten i vilken flyktingen söker skydd inte kan vägra att släppa in eller på något sätt av- eller utvisa den skyddssökande om liv eller frihet skulle hotas”.
Det är just i en hårdare asylpraxis som många av de legitimitetsbrister Malm påtalar står att finna. Han borde därför ha frågat vad det är för fel med utvisningsbesluten, inte bara hur dessa beslut kan implementeras bättre. Han glömmer att om rättssäkerheten stått i fokus så hade färre personer fastnat i det omtalade skuggsamhället. I sammanhanget kan noteras att Sverige flera gånger fått kritik av internationella organ för utvisningar, senast av FN:s MR-kommitté i ett afghanärende gällande ateism. Avslagsbesluten har också ökat markant under senare år.
En andra faktor handlar om sambandet mellan lagstiftande verksamhet och reella omständigheter. Särskilt gymnasielagen som enligt Malm felaktigt signalerar nya chanser, föranleddes av en rad sakomständigheter: godtyckliga åldersuppskrivningar, långa handläggningstider och rutiner på Migrationsverket som står i strid med lagstiftarens intentioner. Samtidigt skärptes praxis gällande situationen i oroshärdar.
Gällande spårbytet, en annan ”dubbelsignal” som enligt Malm bör ses över, så måste anställning ha pågått i fyra månader och du måste ansöka om det inom två veckor efter slutligt avslag. Det är alltså inte möjligt att ansöka om spårbyte när fristen för frivilligt återvändande har löpt ut. Spårbyte fungerar troligtvis mest som incitament för samarbete, eftersom det krävs att du försökt styrka din identitet. För att söka arbetstillstånd från utlandet krävs att du återvänt frivilligt, annars ges återreseförbud som hindrar spårbyte.
I ljuset av detta framstår Delmis rekommendationer som verklighetsfrånvända.
Malm efterfrågar i P1 morgon att fler myndigheter bör ta ansvar återvändandearbetet. Det bör i så fall föregås av noggranna konsekvensanalyser. Hur påverkas institutioner, professioner och samhällsmedborgarnas gemensamma mötesplatser, om ett aggressivt återvändandearbete ska utföras av välfärdsinstitutioner som har en helt annan roll än att utöva gränskontroller?
Slutligen, som påpekas i Delmirapporten, är det viktigt att stimulera kunskapsutveckling. En central fråga borde då vara hur människor på flykt i världen kan beredas en fristad, i Sverige och andra länder. Att med den ingången förstå, kunna och vilja genomföra asylrätten är en av våra viktigaste framtidsfrågor.

SE OCKSÅ
Delmi-rapport: Varför är det så svårt att utvisa flyktingar?  Ingrid Eckerman 6.2.2020
LÄNKAR
Anna Lundberg ​ ​Facebook  ​Linköpings universitet


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar