Delegationen för migrationsstudier, DELMI, är ett institut som står Justitiedepartementet nära. Idag 5 februari 2020 presenterade de rapporten "De som inte får stanna. Att implementera återvändandepolitik".
Seminariet hade rönt stort intresse. Salen var proppfylld med människor från många olika institutioner och organisationer. Seminariet kommer att sändas på SVT Forum den 7 februari.
Lars Westbratt, statssekreterare på Justitiedepartementet sammanfattade hindren för att fler asylsökande med avslag ska återvända till sina hemländer:
- De vill inte åka
- Svårigheter med identifieringen
- Mottagarlandet tar inte emot tvångsdeporterade.
Sedan 2014 har läget förbättrats, dels genom samarbetsavtal med bland annat Afghanistan och Marocko, dels genom ökade resurser till polisen och förvaren. Ansvarsfördelningen har blivit klarare, återvändarsambandsmän finns på vissa ambassader. I EU arbetar man med återvändardirektivet. Frontex har fått ökade befogenheter. Förbättringar har skett beträffande identitet, resehandlingar och "återintegrering".
Sedan 2014 har 80 000 personer utvisats, över 1000 per månad. Sverige ligger bra till jämfört med andra länder. Men vad är det som påverkar individernas vilja att återvända? Mer forskning behövs.
Det är viktigt att vi har ett system som fungerar. I annat fall finns risk att asylrätten ifrågasätts.
Henrik Malm Lindberg, rapportens författare, påpekade att det som finns i rapporten redan funnits redovisat på annat håll. Men här hade man perspektivet "implementering". Av 300 000 ärenden 1999-2018 hade 30 % avvikit, 15 % tvångsdeporterats, 44 % rest frivilligt, 9 % avskrivits (fått tillfälligt uppehållstillstånd, preskriberats mm).
Målkonflikter och flaskhalsar spelar stor roll liksom resurser och kompetens. När omgivningen och media är negativt inställd, som till REVA-insatsen 2014, blir det impopulärt att arbeta med utvisningar. Strömsundsmodellen är ett sätt att få fler ensamkommande att återvända, genom att tidigt diskutera risken för avslag.
Det måste vara balans mellan målkonflikterna. Arbete under asylprocessen är bra för integrationen men ger incitament för andra att det finns andra möjligheter. Gymnasielagen är en reservmöjlighet utanför lagsystemet. När välfärden (bostad och matpengar) dras in för dem som fått avslag förlorar man också kontakten med dem.
I ett AMIF-projekt 2010-2020 ska återvändare i Irak och Afghanistan intervjuas. Vi forskare håller just på att ta fram frågebatterier. Vilka resurser fick de med sig från Sverige?
Per Löwenberg från gränspolisen berättade att 80 % av deras arbete kommer från Migrationsverket. Dels tvångsutvisningar, men också de avvikna, som utgör problem. Dessutom har de utvisningar på grund av brott och avvisningar vid gränsen. Inre utlänningskontroller ingår också. Arbetet kräver speciell kompetens.
EU:s styrning blir allt starkare, vilket medför mindre utrymme för nationell styrning. Det gäller även uppföljning.
Sverker Spaak, Migrationsverket, sa att det finns 22 000 personer aktuella för återvändande i Sverige. Däri ingår de som studerar enligt gymnasielagen. Ungefär 9 000 kan de jobba med. Även han framhöll Strömsundsmodellen som ett sätt att motivera för återvändande.
Madelaine Seidlitz är senior rådgivare i juridiska frågor på Amnesty. Amnestys utgångspunkt är att om man fått en rättssäker prövning ska man återvända. När det gäller de afghanska barnen finns tecken till att prövningen inte varit rättssäker. Det finns en enighet om att de flesta afghanska flyktingar har behov av skydd. Man får inte glömma att människor flytt på grund av att deras mänskliga rättigheter kränkts. Det kommer alltid att finnas målkonflikter, och ventiler måste finnas.
Alla aktörer behöver ha kunskap, det ger trygghet för den asylsökande. Beslutsmotiveringar och domar är svåra att förstå, även för jurister. Det är ett område som behöver förbättras. Den asylsökande måste förstå besluten, det måste finnas en röd tråd. Besluten ska vara individualiserade, inte schabloniserade.
Mycket skulle vinnas om den som gör utredningen också är den som delger beslutet. Då finns möjlighet att få beslutet förklarat. I rapporten saknas diskussion om de offentliga biträdena, som har mycket skiftande kunskap.
Mina reflektioner
Motvilligt måste jag förstå att vi måste ha någon form av reglerad invandring, och att det då krävs att en del personer utvisas från Sverige.
Återvändandet ska ske under "humana, rättssäkra och effektiva former". Men är detta ens möjligt? Vad betyder "effektiva former"? Att man ska skicka iväg dem så snart som möjligt, även om man inte hinner göra en ordentlig utredning? Kan det över huvudtaget vara humant att skicka bort människor som vill stanna hos oss?
Rättssäkerheten är ett stort problem. Många har nu förstått hur rättsosäkert och lotteriartat vårt asylsystem är. De medicinska åldersbedömningarna är den mest solklara faktorn, men det finns många andra felaktigheter beskrivna.
Det är troligt att den här rättsosäkerheten har pågått länge - det har jag fått höra från andra som varit med längre än jag. Att 35 000 ensamkommande barn och ungdomar fick gode män, lärare, nya familjer, kontaktpersoner, HVB-personal m.fl. har medfört att många fler har fått insyn i systemet. En stor grupp vanliga medborgare har fått upp ögonen för hur mycket fel våra myndigheter tillåts göra. Det finns ingen anledning att tro att rättssäkerheten skulle vara större för barnfamiljer eller vuxna.
Därför känner jag mig väldigt skeptisk till den s.k. Strömsundsmodellen, där myndigheterna kring ett ensamkommande barn ska samarbeta för att få barnet acceptera att resa till t.ex. Afghanistan när hen fyller 18 år. Det känns som en utdragen tortyr. Hur mycket övertalning ingår i detta? Hur stor - eller liten - är frivilligheten i "återvändandet"? Kanske till ett land där hen aldrig varit?
Nästa del i projektet är att forskarna ska resa till Afghanistan och Iran och intervjua utvisade personer. Hur gick det för dem? Vilka resurser fick de med sig från Sverige?
Här blir jag väldigt fundersam. Hur ska de få tag på de deporterade? De som utvisas till Afghanistan tar sig ofta därifrån så fort de kan, med siktet inställt på Europa. Några har familjer i landet, men då kan det vara i andra delar än Kabul, och dit kan forskarna knappast ta sig. Av ungdomarna är det många som gömmer sig av fruktan för släktingar och andra fiender. Svenska ambassaden har inga kontaktuppgifter till utvisade.
Elefanten i rummet fanns med i rummet som en fjärilsfläkt:Varför vill de inte återvända?
Vi kan ta de afghanska ungdomarna som exempel. Vi som hört deras historier vet vad som hindrar dem från "återvändande".
- Många är uppvuxna i Iran eller Pakistan. Afghanistan är ett främmande farligt land där de saknar familj och nätverk.
- De som vuxit upp i Afghanistan har ofta personliga fiender, kanske nära släktingar, och saknar användbart nätverk.
- De är shiamuslimer och hazara. De har tidigare erfarenheter av att bli diskriminerade och trakasserade. IS och i viss mån talibanerna har riktat sig just mot shiamuslimer.
- De är apostater (konvertiter, ateister) och/eller hbtq-personer. Förutom att de, i strid med mänskliga rättigheter, tvingas dölja sin (o)tro eller sexuella läggning vet de att det är förenat med livsfara om fel personer identifierar dem.
- De är flickor eller kvinnor. Flykten är ofta föranledd av hedersbrott, t.ex. vägran till tvångsgifte, men även misshandel inom äktenskapet. Att ha levt i Sverige utgör ett hedersbrott i sig. Släkten utgör en fara, inte ett skydd.
- De är barn, dvs. under 18 år. De har gått i skola i Sverige, har svenska kompisar, betraktar sig som mer svenska än afghanska. De vet att Afghanistan är farligt, att de inte får gå i skolan, inte får gå ut, att någon bestämmer vem de ska gifta sig med (gäller även pojkar).
- Alla flyktingar vet att hela Afghanistan är osäkert. De vet att man lever i ständig rädsla. De känner sig tryggare i Sverige eller Frankrike.
- Möjligheten till försörjning är mycket dålig. Arbetslösheten bland infödda ungdomar är 40 %. Utan nätverk får man inget arbete. Våra ungdomar får inte ens slutföra sin praktiska gymnasieutbildning.
- De vill välja sitt liv. Ungdomarna tagit åt sig av svenska värderingar och svensk livsstil. De kan välja livsåskådning, partner, yrke, livsstil. Att leva i Afghanistan innebär ett mentalt fängelse där man måste rätta sig efter vad omgivningen anser är lämpligt.
Är det konstigt att de hellre stannar på gatorna eller som gömda i Sverige? Eller att de reser till Frankrike där de faktiskt har en chans att få stanna?
Från vänster moderatorn Ann-Louise Rönestål Ek, Per Löwenberg, Sverker Spaak, Madelaine Seidlitz, Lars Westbratt och Henrik Malm Lindberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar