Du har gömt dig i ett rum och jag hör hur illa det är. Det finns ingen att lita på, ingen att våga be om hjälp av och du förstår nu att det är värre än det helvete du varit beredd på.
”Jag har precis hört att de vet att jag är här. De hemifrån vet. Talibanerna. De håller på att samla sig nu och jag är på allvar livrädd. Det har aldrig varit så här förut och jag känner mig konstig. Precis det jag visste skulle hända.”
Du viskar. Timme efter timme.
Du berättar vad du väntar på och på vad du kommer utsättas för. Jag tror vartenda ord du säger och du vet att jag vet allt. Jag ber dig fly, nu genast, att ge dig av ut i mörkret. Jag vet att det inte går, för mörkret i Afghanistan är lika farligt som det du fasar för imorgon.
- Tänk dig att du inte har någonstans att ta vägen, ingen att anförtro dig åt och på ett ställe du förstår att du genast måste ge dig av ifrån.
- Tänk dig att du berättade om detta för Sveriges myndigheter som sa att det är ingen fara, vi tror inte på dig.
- Tänk dig att bli nonchalerad när du berättar om och visar dokumenterade dödshot.
- Tänk dig att bli transporterad (ja, för inte ens flygresan är speciellt mänsklig) till ett land i krig, avsläppt och lämnad åt ditt eget öde.
Det är krig i Afghanistan. KRIG, hör ni. Jag hör skottsalvor genom telefonen och hundar som skäller.
Här sitter vi och vi har aldrig ens behövt känna någon större oro över att det ska bli krig här.
”Vi” – eller ni, för det kommer aldrig vara jag - som tycker att världen har gått under när planet är försenat några timmar och ni efter semesterresan får övernatta en natt på flygplatsen utan besked på när ni ska få åka hem.
Ni, som uttrycker er med ord som katastrof eller fruktansvärt så fort något går emot er, även om ni inte riskerar att dö eller ens förlora era tillhörigheter, utan bara lite tid & bekvämlighet.
”Vi” i detta land bör veta att svenska myndigheter ljuger & nonchalerar, en efter en och de som fattar livsviktiga beslut läser ibland inte ens det som de ska yttra sig om. De som fattar beslut letar efter saker att avslå ärenden på och de vänder på ord, sällan läser de för att hjälpa någon.
De slipper ju ta eget ansvar för det dem gör, för de kan gömma sig bakom myndighetsfasaden – medan den de utvisar inte kan gömma sig någonstans.
De skickas till ett krig som blir värre & värre eller till de personer som de flydde från och som önskar livet ur dem. De skickas med vetskapen om att de inte blev trodda.
Hur vågar ni göra så?
"Vet du vad de gör med mig när de tar mig?"
Ja, jag vet, svarar jag. Du säger att du önskar att de hellre skjuter dig direkt, men att de gillar att plåga först. Det är det som skrämmer dig, inte döden.
Jag delar din smärta, älskade A.
Det sitter just nu en ung människa med dödsångest i ett litet rum i en stad i Afghanistan. Han har en ytterst allvarlig personlig hotbild mot sig, men han blev inte trodd trots bevis.
Jag hoppas att ni som fattade de besluten kommer drabbas av all världens otur. Det är min önskan och när jag uttrycker den, svarar den kloke människa han är, att så får jag inte känna, för han önskar inte att någon ska utsättas för det som han själv utsatts för.
Jag önskar det inte bokstavligen men ändå, för jag håller liksom på att tappa mina vanliga spärrar, så ont gör detta mig.
Han är fortfarande i asylprocessen (otroligt) och vi väntar ju fortfarande på sista avslaget på första VUT:en och jag tillåter mig själv att ha en strimma av hopp … men jag ljuger kanske för mig själv eller så är det en överlevnadsstrategi … Problemet är ju att de redan har skickat honom och att han just nu med rätta fruktar för sitt liv.
Jag ber till Gud att du överlever det här.
Författare: Maggie Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar