Rahat: "Jag orkar inte mer, det gör fruktansvärt ont så att det inte går att förklara med ord"

Författare: Rahat Hazare Hasani, ensamkommande 2015. Det var andra gången han sökte asyl och nu fick han avslag i domstolen. Han har varit 7 år i Sverige, går i skolan och jobbar som volontär. 

Dag 1

Ett liv som är inte lika värt som alla andras

Sitter på min säng och stirrar mot väggen. Det är helt tyst, inte ett enda ord hörs. Jag känner varken någon smärta eller någon känsla i min kropp. Men tårarna rinner nedanför kinderna och jag är helt paralyserad både fysiskt och mentalt. Jag vill bara försvinna någonstans långt bort, där min själ kan få lugn och ro. Där fåglarna sjunger glad och fritt.

Jag kände mig redo att flyga och äntligen ville jag använda mina vingar, men mina drömmar kraschades med ett annat avslag: drömmar om att få leva i frihet och älska vem jag vill. Drömmar om att få leva i ett demokratiskt land där jag får yttra mig öppet utan att behöva riskera mitt liv.

Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Vad är ett hem? Vad menas med ett rättssystem egentligen?

Jag orkar inte mer, det gör fruktansvärt ont så att det inte går att förklara med ord.

Jag vill bort, jag vill bort.

Dag 2

Kampen för den psykiska friheten

I natt satt jag uppe och vakade med min ensamhet i den mörka natten. I en fyra fem timmar tror jag säkert vi satt. Jag kunde inte sova, eftersom nånting verkade vara på tok så att det brändes i min mage. 

Jag låg i sängen fundersam och stirrade mot taket som är gjord av trä, även om det var kolsvart omkring mig. Det kändes som någonting uppvaktade mig på en helt oförskämd fason precis som om jag vore hennes nyblivande crush. Det förväxlades några hetsiga ord mellan mig och den oskyldige kudden så att till slut råkade vi slåss med varandra, men jag inte minns riktigt något om det var jag som var förbannad på min egen existens eller var det kudden som hade tröttnat på mina rinnande tårar som orsakade obekvämhet och besvär konstant. Vi slogs mycket tills min hjärna strejkade till slut så jag hade fått svårt att fortsätta byta ord tydligt. 

Kroppen höll på att svika mig, det hade jag på känn också. Den klarade ej av den psykiska plågan och somnade efter 4 timmars långa kamp mot den mörka natten, yes finally.

Jag kanske vaknade vid 11-tiden på förmiddagen, men jag känner fortfarande en sån obehagskänsla inom mig som håller på att ta kraften från min kropp bit efter bit. Det är förmodligen ångesten som har återkommit och försöker nu att jävlas med mig genom en ny mental invasion. Efter så många nederlag har jag inte makten att navigera den outhärdliga stressen som hela min själ präglas av.

Jag kanske längtar efter någon slags inre frihet som kan hela mitt förkrossade jag. 

Mina tankar har vandrat hit och dit i en bisarr ovisshet, tankar om att få uppleva helheten i verkligheten för en gångs skull, innan kroppen kapitulerar inför den oändliga kampen som jag har brottats med i över 20 år. Kampen om att få slippa ett liv i en limbo.

Drömmen om att få slippa den systematiska tortyren när jag är ung och har kapacitet att bli någon för mig själv. Kampen om att få chansen till självförsörjning genom att jag beviljas ett arbetstillstånd så att jag kan komma in i arbetslivet.

Drömmen om att få leva i trygghet och förhoppningsvis dö i trygghet.

Pressmeddelandet