Linda Thilén, Paris: Varför bor det 4 000 svensktalande afghaner i Frankrike?

Linda Thilén på Mynttorget 20 juni 2022.

Och varför finns det en löparklubb i Paris som heter Swedish French Afghan Running Club?

Tal hållet av Linda Thilén vid invigningen av Marit Törnqvists installation "Den stora saknaden" på Mynttorget 20 juni 2022. Linda bor i Paris, där hon är volontär i föreningen Svensktalande afghaners vänner i Frankrike och där hon startat en löparklubb för de unga svensk-afghanska flyktingarna. 

Sverige tog emot flyktingar 2015. De välkomnades att söka asyl. De hade rätt att söka asyl. 

Fem år senare fick många av dem sina definitiva avslag. Efter att i fem år ha levt med hoppet om att få ett stabilt liv i ett av världens rikaste och säkraste länder ställdes de inför tre alternativ:  

• att låta sig deporteras till ett av världens farligaste länder
  
  
• att leva i ett skuggsamhälle som papperslösa i Sverige
  
  
• att fly vidare till andra EU-länder

I Frankrike ska de som kommer dit enligt Dublinförordningen inte kunna söka asyl. Men det europeiska systemet fungerar inte. Tusentals afghaner från Sverige har kommit till Paris sedan 2017 och fram till idag. 

De flesta får chansen att söka asyl igen. Och på samma grunder som svenska Migrationsverket bedömer otillräckliga, ger det franska migrationsverket subsidiärt skydd eller flyktingstatus. 

Unga människor som svenska migrationsverket hävdade kunde återvända till Afghanistan fick tio års uppehållstillstånd av franska myndigheter. 

Tyvärr “fastnar” många i Dublinförordningen. De ska skickas tillbaka till Sverige av franska myndigheter, för att sedan deporteras till Afghanistan av svenska myndigheter. I teorin. I praktiken bestämmer sig de allra flesta för att gömma sig i 18 månader. Efter 18 månader får man nämligen chansen att ansöka om asyl på nytt. Det är ett fruktansvärt kraftfullt incitament till att gå under jord. 

Jag är volontär på LAMSF, den franska akronymen för Svensktalande Migranters Vänner i Frankrike. Vi hjälper några hundra av de tusentals unga människor som flytt från Sverige till Frankrike. 

Jag bär ständigt på två frågor: 

• Varför gör Migrationsverket i Sverige en så annorlunda bedömning av läget i Afghanistan att man är beredd att skicka unga västerniserade människor från etniska minoriteter, homosexuella och kvinnor dit? 

• Ur ett medmänskligt perspektiv, hur kan vi utvisa unga människor från ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder efter att de bott fem år i vårt land, utbildat sig, integrerat sig och – i många fall – betalar skatt?

Tusentals unga människor som skulle ha utvisats har nu bara försvunnit från radarn. Svenska myndigheter vet inte var de är, vad som hände med dem. De vet inte hur många som befinner sig i Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike. De vet inte hur många som inte orkade längre. 

Jag har bett om att få ett möte med Anders Ygeman, för att belysa situationen för de förmodligen runt 7 000 afghaner som flytt Sverige. Han har inte tid att träffas. Hans assistent bollade över min förfrågan på statssekreteraren Sebastian De Toro. Jag får inget svar från hans assistent. 7 000 individer, och de har inte en susning om vad som händer med dem. 

Jag uppmanar alla makthavare och journalister att delta i försöket att ställa ytterst ansvariga frågan: 

Hur kan Sverige behandla unga människor på flykt på det här sättet? 

Läs intervjun med Linda "Den stora saknaden" på Mynttorget 20-22 juni