Skolgång och uppehållstillstånd

fredag 2 september 2022

Talibanernas meritlista under ett år


När talibanerna erövrade Kabul den 15 augusti 2021 tillspillogavs allt det afghanska folket uppnått under tjugo år. De störtade en regering som byggts med blodet från tusentals soldater och miljarder dollar från det internationella samfundet. En het sommareftermiddag, med Kabul bevakat av över 50 000 säkerhetsstyrkor, blev trycket från talibanerna för hårt på den förre presidenten Ashraf Ghani. Trots sina löften om att stå upp och försvara systemet övergav han sitt folk och flydde landet. 

Författare Amin Kawa. Publicerad den 15 augusti på engelska i nättidningen Hasht-e Subh, ”Klockan 8 på morgonen” eller 8am på engelska. Tidningen arbetar både inifrån och utifrån Afghanistan. Översättning och bearbetning: Ingrid Eckerman.

Landet fick uppleva en situation som sällan setts i Afghanistans historia. Då de fått kontroll över Kabul tillkännagav talibanerna att nationell säkerhet rådde. Därefter förklarade de en allmän amnesti och lovade att folkets levnadsvillkor skulle förbättras.

Under det år som talibanerna styrt har de inte kunnat de vare sig upprätta rättsstaten eller förbättra säkerheten. Landet har drabbats av kris efter kris. Ayman al-Zawahiri, ledaren för al-Qaida, en av de mest fruktade internationella terroristgrupperna, dödades av en amerikansk drönare i hjärtat av Kabul. Hundratals medlemmar ur de tidigare säkerhetsstyrkorna arresterades, torterades och dödades. Talibanerna sköt och halshögg hundratals civila under olika förevändningar. Summariska avrättningar ökade. Fattigdom och hunger nådde ett kritiskt stadium – till den grad att människor sålde sina barn och kroppsdelar för att få mat till dem och överleva. Ekonomin kollapsade. Medborgerliga friheter och medborgarrättigheter avskaffades. Kvinnor avlägsnades helt från det offentliga livet och deras protester har slagits ner. Humankapitalet har flytt landet. Nu har Afghanistan förvandlats till ett stort fängelse för sina medborgare.

Trygghet och social välfärd

Talibanerna håller fram som ett trumfkort att de har upprättat nationell säkerhet. Men de höga siffrorna för civila offer, upplopp, stölder, självmord och explosioner utlösta av IS-Kh har blivit ett nytt problem för dem. Kidnappningar, seriemord och godtyckliga arresteringar har gjort människor mycket oroliga. Under det senaste året har människor mindre hopp inför framtiden än någonsin tidigare. Talibanerna har inte kunnat tillhandahålla offentliga tjänster och de har stängt utbildningsdörrarna för flickor. De lade ner statliga institutioner och gjorde tusentals anställda arbetslösa. De har inte tagit fram någon plan för utveckling av social och ekonomisk välfärd, vilket ökar människors vardagsproblem. Under ett års styre har talibanerna tillfogat civilsamhället massiva offer. Terrorism och kriminalitet har ökat, och de flesta människor lever under fattigdomsgränsen.

Civila offer

Talibanerna har inte tillåtit internationella människorättsorganisationer att rapportera från krigszonerna. Trots talibanernas stora restriktioner har ACLED, som samlar in data om konflikter i hela världen, kunnat rapportera att sedan talibanernas tog över makten har 2 713 incidenter inträffat i landet. De inkluderar 269 fall av utpressning och bemäktigande, 983 väpnade konflikter, 277 protester, 393 explosioner och 791 fall av direkt talibanvåld mot civila. I dessa händelser har 4 103 människor dödats. I 288 fall var soldater och anställda från den tidigare regeringen måltavla.

Enligt denna rapport har 493 medlemmar av de tidigare säkerhetsstyrkorna avrättats. Talibanerna har dödat 485 människor i krigen i Panjshir och Baghlan, varav de flesta var civila. Men enligt en rapport från New York Times, som genomfördes under talibanstyrets första sex månader, har över 500 tidigare anställda i säkerhetsstyrkor dödats eller arresterats.

Väpnat motstånd

Efter att talibanerna utan strid erövrat Afghanistan flydde ett antal regeringspersoner till Panjshir. De leddes av Ahmad Massoud, grundaren av National Resistance Front (NRF) och inkluderade den första vicepresidenten Amrullah Saleh. Där förklarade de sitt motstånd mot talibanerna.

Efter några veckor intog talibanerna Panjshir. Medlemmar ur NRF flydde landet och sökte skydd i Tadzjikistan. NRF har sedan fortsatt föra gerillakrig. Under det senaste året har det utspelats tunga strider mellan motståndsfrontens styrkor och talibankrigarna i Panjshir, Andrab och Khost-distriktet i Baghlan-provinsen. Talibanerna har i dessa områden tvingat hundratals civila att lämna sina hem och sin mark. Ofta har de skjutits. Ett möte mellan NRF och talibanernas utrikesminister ägde rum i Iran, men ingen överenskommelse nåddes.

Förutom NRF har flera andra fronter bildats, riktade mot talibaner och talibanbaser över hela landet. Det väpnade motståndet från Azadeganfronten har orsakat förluster för talibanerna. NRF och Azadeganfronten, tillsammans med andra väpnade motståndsstyrkor, har meddelat att de kommer att fortsätta göra motstånd så länge som talibanerna inte uppfyller deras krav och konkret arbetar med att bilda en inkluderande regering som röstats fram av folket. Talibanerna å sin sida påstår att deras regering är inkluderande, och de har inte visat något intresse för fronternas krav.

Talibanerna och al-Qaida

Under fredssamtalen i Doha lovade talibanerna det internationella samfundet, särskilt USA, att de inte skulle ge skydd åt andra terroristgrupper i Afghanistan. FN har publicerat en 25-sidig rapport om hur terroristgrupper har en trygg och säker tillvaro i Afghanistan. Enligt rapporten har al-Qaida planer för Afghanistan.

Mordet på Ayman al-Zawahiri, al-Qaidas ledare i Kabul, visade att talibanerna inte har klippt banden med andra terroristgrupper. Talibanerna förnekade till en början hans närvaro. Senare kallade deras talesman hans närvaro för ett underrättelsevakuum. Detta ledde till omfattande inhemska och utländska reaktioner.

Medborgare flyr

De allra första dagarna efter talibanernas intåg i Kabul skyndade tusentals människor till Kabuls flygplats. Bland dessa människor fanns det hundratals universitetsprofessorer och specialister inom olika områden som desperat ville ut ur landet. Under det senaste året har många unga och utbildade med specialkunskaper lämnat Afghanistan. Besvikelse, förlust av medborgerliga och politiska friheter och den kvävande spionerande atmosfären har ryckt undan grunden för många sociala krafter som planerat att tjäna landet. Varje dag lämnar allt fler ur eliten landet.

Enligt universitetsprofessorn Mujhda Noor är effektiv utveckling, stabilitet och användning av natur- och finansiella resurser direkt relaterade till effektivt humankapital. Ett geografiskt område med alla dess naturresurser kan inte utvecklas utan personal med specialkunskaper.

Mujhda Noor tillägger att det faktum, att samhället utarmats på upplysta, kreativa människor med ledar- och entreprenörsegenskaper, på kort sikt kommer att orsaka ekonomisk stagnation och administrativ och social anarkism. På medellång sikt leder det till efterblivenhet, ökande sociala spänningar och destruktiv diskriminering, och på lång sikt till ett statiskt samhälle med en okunnig generation som saknar världsbild, brett tänkande och framstegstänk. Det kommer att resultera i "skapande och växande extremism, terrorism och våld".

På samma sätt anser Sayed Ferdous Zaki, student i internationella relationer i Ryssland, att talibanerna har förstört det afghanska folkets förtroende för regeringen. Talibanernas dörr-till-dörr-sökningsaktioner och religiösa och etniska diskriminering har fått de flesta kunniga krafterna att lämna landet. "Talibanernas bristande tillit till folket har skapat en miljö som pressar på vissa grupper att lämna landet. Med förlusten av unga och utbildade grupper i Afghanistan har hoppet om eventuella förändringar och reformer i detta land förvandlats till förtvivlan."

Människors missnöje växer

Förutom alla avhopp, omförflyttningar och värdeminskningar, som skett under de senaste två decennierna, förstördes det urbana medelklassamhället vars ökade krav spelar en central roll i framväxten och utvecklingen av ett land. Tusentals jobb togs försvann från marknaderna och människor blev arbetslösa. Deras missnöje har vuxit i skuggan av förtryck och rädsla.

Mr. Seyar är en utbildad medborgare som i många år har arbetat som chef i olika statliga befattningar. Till Hasht-e Subh sa Seyar: "Ett år har gått sedan landet och folket i Afghanistan överlämnades till talibanerna av republikens förrädare, och detta år var fullt av mardrömmar, förtvivlan och hopplöshet." Enligt Seyar innebar den plötsliga kollapsen av det republikanska systemet en stor förändring för honom och andra medborgare. ”För mig och tusentals medborgare som mig var denna omedelbara förvandling otrolig. Våra hopp och drömmar som vi försökt uppnå i decennier krossades. Vi önskade oss fred och folkets välbefinnande, ett sunt och utbildat samhälle, demokrati och frihet.”

Seyar säger: "Det senaste året har jag bevittnat ångest och förtvivlan, arbetslöshet och desperat fattigdom, i Kabuls gränder och några provinser. Människor har till och med sålt sina barn för en påse mjöl och ris. Ingenting kan vara sorgligare än denna mänskliga tragedi." Ännu mer smärtsamt för honom är isoleringen av kvinnor och att de fråntagits rätten till utbildning och arbete. Seyar uttrycker med smärta: "Det som verkligen plågar mig är att talibanernas åtgärder strider mot alla religiösa och islamiska läror och värderingar. Talibanerna kommer att ta tillbaka landet till stenåldern.”

Omid, som bor i Badghis-provinsen, kallar det för en ”katastrof” att leva i skuggan av otrygghet, ekonomisk kollaps och ökad fattigdom och hunger. Han tillägger att under det senaste året har människorna mist sin frihet när det gäller det personliga och kollektiva livet. Talibanerna har etablerat ett "tyranniskt" system, och alla tvingas "säga ja" för att slippa konfronteras av talibanerna.

Junidullah (pseudonym), tjänsteman i Kabul, säger att talibanerna under det senaste året har behandlat honom som en paria. De brukar säga: "Du förtjänade att bli dödad. Tacka Gud att vi accepterade dig som mellanhand och mer än det. Du har ingen rätt att tala." Han kallar den nuvarande situationen beklaglig och nedslående.

Ökande arbetslöshet

Med talibanernas dominans har de investerare och institutioner lämnat landet som möjliggjort ökad grad av sysselsättning och god arbetsmiljö. När den huvudsakliga och drivande utvecklingskraften dragits tillbaka från Afghanistan har fattigdomen ökat avsevärt.

På grund av extrem fattigdom har medborgare i olika provinser sålt sina barn. När republiken kollapsade blev det en lösning för fattiga familjer som förlorat sitt bröd att sälja ett av sina barn för att hålla de övriga vid liv. Fariba, en kvinna i Farah-provinsen som har sålt sina två döttrar, sa till Hasht-e-Subh: "Jag sålde mina två döttrar för att jag inte hade något ... Jag är fattig, jag har ingen och ingenting." Även i Herat förekommer att familjer säljer sina barn. En av dessa män berättade för Hasht-e-Subh att han skulle sälja alla sina barn för att undkomma fattigdomen. Men Sher Mohammad i staden Mazar-e-Sharif, berättar om förändringarna så här: "Kom igen! I tio år har du sagt att vi går tillbaka, inte framåt. Låt mig ge dig ett exempel. Alla våra män i släkten kunde arbeta, men nu är de alla arbetslösa och väntar på ett mirakel från Gud.”

Sarina, som tidigare haft ett statligt arbete, säger att hennes enda bror dödades av talibanerna under förra årets krig. Enligt Sarina är hon nu vårdnadshavare för ”broderns och familjens föräldralösa”. Hon, som har förlorat sitt jobb, lever i fattigdom och måste varje dag sälja av sina tillhörigheter för att rädda sin brors barn från svält. Hennes ekonomiska situation är urusel. Hennes liv har blivit en börda och talibanerna lägger på ytterligare bördor.

Förföljelse av etniska grupper


Afghanistan är ett multietniskt, multireligiöst och multispråkligt land. Med talibangruppens dominans i Afghanistan har explosioner och självmordsattacker mot etniska minoriteter, särskilt religiösa minoriteter, ökat. Den stora etniska gruppen hazarer, som tillsatte andre vicepresidenten under de senaste två decennierna och som spelat en värdefull och aktiv roll på olika nivåer av regeringen, har helt avlägsnats från talibanernas ledningsstruktur. För närvarande arbetar bara en hazar som talibanernas biträdande ekonomiminister, men han har enligt de flesta inte någon roll i beslutsfattandet. Han är mer en symbolisk figur att visa upp.

Talibanerna tvingade sin enda hazariska befälhavare att fly landet. De plundrade distriktet och byn, vilket gjorde att han måste lämna den blodbesudlade scenen.

Andra små religiösa och etniska minoriteter tvingades lämna landet under talibanernas styre. Att sikher och hinduer har lämnat landet i mängder är det tydliga exemplet på nolltolerans från talibanerna.

Dawood Naji, politisk aktivist och senior rådgivare till den tidigare regeringens nationella säkerhetsråd, anser att hazarer alltid har varit oönskade i Afghanistan. Naji säger: "… allt sedan Abdul Rahman, som skapade Afghanistan med nuvarande gränser och massakrerade hazarerna, tillskansade sig deras bördiga marker i Kandahar och Zabul, fördrev dem till de magra centrala områdena och gav deras betesmarker till nomadstammarna, tills nu.” … "Vad som har hänt det senaste året är att i talibanernas och andra extremistiska etniska gruppers ideologi har religionen lagts till och vässat kniven mot hazarerna. Lägg märke till Shejk Hakim Haqqanis tal, där han officiellt kallar shiiterna för rafida och bannlyser dem.” Enligt Dawood Naji är "orsaken till dödandet av hazarer historisk och det har utförts så snart det varit möjligt under historiens gång."

Terroristattacker mot etniska grupper och religiösa minoriteter

Under ett år av talibanernas styre har självmordsattacker och explosioner, som är denna terrorgrupps uppfinning, fortsatt. Under de första månaderna av talibanernas styre riktades en explosion mot Abdul Rahim Shahid-skolan i västra Kabul, där mer än 11 människor dödades och 25 skadades. I en attack mot en moské i Kunduz dödades och skadades mer än 50 människor. I en explosion en vecka senare i Kandahar-provinsen dödades 40 människor och skadades 70 andra. Liknande attacker har inträffat i de norra provinserna Balkh och Kunduz med mer än 11 dödade och 18 skadade. I en rapport från FN har 120 människor dödats och skadats i västra Kabul till följd av de blodiga attackerna under månaden Muharram i år.

Efter attackerna mot shiiterna skonades inte sikhernas lilla religiösa och etniska samfund i Afghanistan. På lördagsmorgonen attackerades sikhernas sista kultplats i Afghanistan av en terrorist, vilket ledde till att tre personer dödades och fler än sju personer skadades. Sikherna och hinduerna, som en gång utgjorde en betydande folkgrupp i Afghanistan, lämnar nu landet.

Kvinnornas avlägsnande från samhället

När talibanerna bildade sitt kabinett lade de ner ministeriet för kvinnofrågor. De beordrade alla kvinnliga statligt anställda att stanna hemma och att flickskolor skulle stängas tills vidare. Ett år har gått och portarna till utbildningsinstitutionerna har ännu inte öppnats för flickor. Som reaktion på det diskriminerande beslutet i frågor som rör kvinnor och flickor, demonstrerade tusentals kvinnor på gatan och protesterade mot talibanerna. Demonstrationen upplöstes med vapen och våld och många av kvinnorna fördes bort till okänd plats.

Men afghanska kvinnors modiga mammor och systrar har fortsatt sina protester på olika sätt. Med anledning av att det är ett år sedan regeringskollapsen kom kvinnor ut på gatorna lördagen den 13 augusti, men talibanerna kväste deras protest än en gång. Många av de protesterande flickorna och kvinnorna saknas fortfarande, och talibanerna svarar inte på frågor om vad som hänt dem och var de befinner sig.

Kvinnors protester

Kvinnors protesthandlingar hyllas av medborgarna som ett fredligt sätt att visa motstånd. Parollen "bröd, arbete och frihet" har mottagits väl både nationellt och internationellt. Om denna rörelse och slogan sprids kan det, enligt analytiker, utgöra en grogrund för hopp.

Enligt analytiker kan spridningen av denna rörelse och slogan vara en källa till hopp för att människor utanför den närmaste sfären ska ställa krav på kvinnors rättigheter och medborgerliga friheter. Efter det att talibanerna stängt skoldörren för flickorna, och knuffat dem tillbaka bakom hemmets väggar, fortsatte kvinnor över hela världen att hålla civila protester.

Farhanaz Mostofawi, kvinnorättsaktivist och demonstrant, tror att kvinnornas kamp det senaste året har gett hopp till alla att de kan kämpa och protestera för att få sina krav uppfyllda. Till Hasht-e Subh sa hon: "I dag har de afghanska kvinnorna slagit sina pannor blodiga mot den 200-åriga historien av ändlöst förtryck, där man slås ner av järnstänger, skamligt våld och den historiska fegheten hos dem som har kontroll över makten. De är försäljare som får med sig andra med demagogi och ett falskt palats, gjort av lögner, som kommer att rasa och falla ner på den svarta jorden.”

Mostafawi tillägger att undertryckandet av kvinnoprotester i Afghanistan visar att "talibanerna inte känner till några mänskliga värderingar, förutom vapen." Hon betonar: "Dagens afghanska kvinnor visade att de styrande i ARG (statschefens residens, övers. anm.) är så skakade av sanningens röst att de inte ser något sätt att prata med sitt folk förutom genom att visa vapen." Av rädsla för sina pakistanska och kinesiska mästare gömmer de sig bakom den imaginära elden, äran av blodsutgjutelse och mord. Hon anser att kvinnors kamp är ett krig mellan två identiteter och konstaterar: "Kvinnoprotesten igår var ett krig mellan två identiteter: Den ena skrev en berättelse om heder och att stå upp för det man tror på, och den andra skrev en historia om förödmjukelse, elakhet och handlingar som hör hemma på en soptipp."

Denna kvinnorättsaktivist betonar att kvinnor inte kommer att sluta slåss "förrän vi skriver ner den svarta historien på de falska makthavarnas pannor."

Maryam Haddad är affärskvinna. Under republiken hade hon en restaurang och en idrottsförening. Maryam, som hade skapat en arbetsmiljö som var främjade för kvinnor och skapade arbetstillfällen, säger att när nyheten om talibanstyret spreds i staden grät alla hennes anställda. De gråter fortfarande för sin frihet.

Maryam berättar om sin förtvivlan: ”Jag mådde väldigt dåligt när jag hörde att Afghanistan erövrades av talibanerna. Det var verkligen smärtsamt att höra och förstå detta. I det ögonblicket förstördes alla mina drömmar. Drömmar som jag trodde att jag skulle uppnå en dag.” Enligt henne var det inte bara dagen för ett systems fall, utan också förlust av kvinnors värderingar och ambitioner. ”Kvinnors förhoppningar har fallit till marken. Ett år har gått sedan facklan med kvinnors kunskap och medvetenhet slocknade, och våra protester besvaras fortfarande med våld och vapen. Talibanernas lobbyist försökte ge en annan bild av dem, men de har inte förändrats. Vi vill bara ha tillbaka kvinnors legitima rättigheter.

Tahera är lärare i staden Herat. Hon har en liknande historia om sorg och besvikelse. Tahera, som vill undervisa, berövas nu denna möjlighet att tjäna sitt samhälle. Hon har flytt till Iran. "Ingen gillar att fly, men ödet tvingade mig att lämna mitt hemland och mitt hus."

Censur

Censur av media har varit ett annat samtalsämne under talibanernas styre. Från de första dagarna efter att de intagit Kabul begränsade de medias frihet. De sökte igenom medborgarnas telefoner och kränkte människors integritet, och de fortsatte att undertrycka och införa restriktioner för media.

Medieaktivister anser att bristande rätt till information, censur, rädsla, arresteringar, tortyr och oklar ansvarsfördelning i mediefrågor är de viktigaste faktorerna till att yttrande- och mediafriheten har minskat i Afghanistan. Organisationen Reportrar utan gränser sa i februari 2022 att Afghanistan med sina 38 poäng har backat 34 platser i den globala rankningen av mediefrihet, till plats 156 av 180 länder. De sa att Afghanistans fall helt har förändrat perspektivet för afghanska medier. Detta trots att det under de senaste tjugo åren har etablerats cirka 350 dags-, vecko- och månadstidningar, mer än 80 tv-kanaler och minst 200 radiokanaler, de flesta FM.

Det finns flera fall där aktivister och YouTubers i sociala medier har arresterats, förtryckts och hotats till döds. Ajmal Haghighi, modell och YouTuber, har suttit i talibanernas förvar i flera månader. Talibanernas stridskämpar tvingade honom att erkänna att han kränkt islam och att han är villig att ta sitt straff. Han ligger nu i en sjuksäng i talibanernas fängelse.

Khalid Qadri, journalist i Herat, skrev en kritisk synpunkt på talibanerna som kommentar till ett inlägg på sociala media. Han dömdes av en militärdomstol till ett års fängelse.

Samtidigt säger Sediqullah Tawhidi, ordförande för AJSF (Afghanska journalisters säkerhetskommitté), att under det senaste året har utvecklingen av media helt avstannat. Talibanerna tillämpar självcensur och officiell censur mot människor såväl som media. Enligt honom måste media som verkar i Afghanistan alltid förlita sig på en officiell källa, trots att de manipuleras av talibanerna.

Tawhidi tillägger att media som verkar i Afghanistan inte får rapportera om säkerhetsincidenter, och journalister får inte besöka platsen för incidenterna ens i Kabul. Det har lagts stor press på kvinnliga reportrar och nyhetsankare.

Enligt honom kontrollerar och övervakar talibanernas underrättelsedirektorat alla aspekter av inhemska medier. De som tar upp en kritisk syn på talibanregimen, deras anhöriga, deras familjemedlemmar och deras tidigare kollegor utsätts för press. Detta är inte tyranni, utan slutet på tyranni.

Tawhidi säger: "Primitiva människor, som saknar relevant kunskap, har lagt beslag på tjänster i talibanadministrationen. De gör vad de vill. De flesta journalister där är i en mycket dålig situation. Situationen är katastrofal. Talibanerna följer inga lagar, den enskilde befälhavaren är både lagen och domaren i sitt område. Ingen kan ifrågasätta hans beslut eller handlingar.”

Summariska rättegångar

Under det senaste året har talibanrebellerna avrättat flera civila i ”field courts”, lekmannarättegångar. Strax efter maktövertagandet hängdes fyra personer i staden Herat. Kropparna visades upp offentligt för att lära befolkningen en läxa. Flera unga par i Ghor-provinsen slogs offentligt. En lekmannadomstol inrättades i Badakhshans överdomstol och en pojke och flicka misshandlades för att de begått ett brott genom att tala i telefon. De har också avrättat och piskat flera personer vid gränsen till Badakhshan. Departementet ”för välstånd och mot ondska” förödmjukade en resenär som anklagades för att inte fasta under månaden Ramadan. Talibansoldater band hans händer, stoppade bröd i munnen och tvingade honom gå runt i staden. En narkoman anklagades för att ha stulit en get.

Talibanerna har under olika förevändningar fortsatt skjuta och tortera civila i lekmannarättegångar. Det finns åtskilliga fall i Panjshir, Andarab, Varsaj Takbhar, Balkhab Sarpol och över hela landet där talibaner har skjutit herdar, bönder, skollärare och funktionshindrade i handbojor, beskyllda för att ha stött motståndsrörelsen.

Självmorden ökar

Hög fattigdom, bristande utbildning, bestående arbetslöshet och förlust av individuella friheter har fått ett stort antal unga människor att begå självmord. Enligt den statistik som Hasht-e-Subh erhållit har 30 självmordsfall, varav merparten är unga pojkar och flickor, registrerats sedan augusti förra året. Traditioner och kulturella faktorer gör att många självmord inte avslöjas och rapporteras.

Zohra Karimi, kvinnorättsaktivist, är oroad över den höga andelen kvinnliga självmord. Enligt henne är de flesta av dem som begår självmord flickor och unga kvinnor. Förlust av medborgerliga friheter, arbetslöshet, ökande fattigdom och införandet av talibanernas kultur i familjen leder till att kvinnor fattar beslut om att avsluta sina liv. Det finns ingen institution som hör deras röster.

Hon tillägger att om den nuvarande situationen fortsätter och fattigdom och familjevåld sprider sig kan vi räkna med fler självmord. Brist på stöd och vårdinstitutioner har gjort det svårt att nå offren och deras familjer för stöd och råd.

Den ekonomiska situationen

Nivån på de offentliga tjänsterna har minskat drastiskt. Under denna period har ingen utvecklingsplan planerats och genomförts. Dessutom har de tidigare planerna och stora halvfärdiga projekt stoppats. Byggföretag, stora statliga entreprenörer och alla de institutioner som arbetade med utveckling av landets infrastruktur har lämnat landet, den ena efter den andra, och flyttat sin kapital utanför Afghanistan.

Talibanerna har ännu inte kunnat normalisera processen med utfärdande av pass och ID-kort. Ett enda pass kostar på den svarta marknaden upp till 1000 USD. Talibanerna har i stället för att kontrollera denna process förvandlat den till en inkomstkälla. Enligt passökande vill de därför inte påskynda distributionen till medborgarna.

Samtidigt har Johanniter International Assistance rapporterat att Afghanistans hälsosystem har gått tillbaka tjugo år på grund av det uteblivna internationella biståndet och den ekonomiska isoleringen. Enligt dem har antalet människor i behov av akut humanitärt bistånd ökat med 33 procent. Brist på medicinsk personal, brist på medicin och ökning av patienter är problem som sjukhusen och hälsosektorn står inför. Enligt rapporten lyckades det internationella samfundets stöd under det senaste året hindra en mänsklig tragedi, men det är inte klart vad som händer under det kommande året.

Azarakhsh Hafezi, expert på ekonomiska frågor, anser att under fjolåret har fattigdomen intensifierats och att den ekonomiska situationen för folket som helhet har försämrats. "Fattigdomen har ökat i en omfattning som lett till att människor har sålt sina barn och kroppsdelar. Detta är höjden av fattigdom som en nation kan råka ut för." Hafizi tillägger att enligt internationella institutioner har bruttonationalprodukten minskat med 35 - 35 procent. Nationalinkomsten per capita har också minskat liksom folkets köpkraft.

Enligt Hafezi var Afghanistans ekonomi beroende av utländskt bistånd. När biståndet avbröts kollapsade den "konstgjorda" ekonomin, och som ett resultat förlorade miljontals människor sina jobb och hundratusentals nya människor från medelklassen föll under fattigdomsgränsen. Den ekonomiska situationen är kaotisk och smärtsam.

Afghanistan är utestängt från det globala finansiella ekonomisystemet och kan inte använda det internationella SWIFT. Enligt investerarna har cirka 40 procent av fabrikerna lagt ned sin verksamhet på grund av brist på energi och de halvförädlade material som importeras från utlandet.

Hoppet om en inkluderande regering

Det internationella samfundet och de länder som stött talibanerna har bett dem att bilda ett allomfattande system för att etablera relationer med världen och få erkännande.

Dagen efter Kabuls fall utfärdade FN:s säkerhetsråd ett uttalande där det ställdes krav att talibanerna skulle bilda en inkluderande regering och erkänna "fullständiga, lika och meningsfulla rättigheter".

Nu, när ett år har gått, har talibanerna trots många ansträngningar inte lyckats vinna det internationella samfundets och Afghanistans folks förtroende och erbjuda en plattform för alla politiska och pluralistiska krafter i samhället. Inte ens de länder som stöder talibanerna har erkänt dem. För att bemöta talibanerna har flera koalitioner och frontgrupper bildats i och utanför landet, vilket väcker ytterligare frågor om landets öde.

 

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera