Afghanistan: Stoppa folkmordet på hazarer!

 

#StopHazaraGenocide – stoppa folkmordet på hazarer – var mottot för en världsomspännande kampanj i början av oktober för att uppmärksamma den hazariska folkgruppens situation i Afghanistan. 

Den 8 oktober hölls demonstrationer och protestmöten på minst 50 platser över hela världen, varav ett tiotal i Sverige. Hashtaggen #StopHazaraGenocide twittrades minst tolv miljoner gånger och manifestationer av olika slag har fortsatt under hela oktober. Även i Kabul gick modiga människor – mest kvinnor – ut och demonstrerade.

Den akuta anledningen till protesterna var det bombdåd som den 30 september dödade minst 60 personer och sårade över 110 på utbildningscentret Kaaj i Kabuls hazariska stadsdel. Bomben var tydligt riktad mot de flickor och unga kvinnor som denna dag genomförde inträdesprov till universitetet. Detta var den ditintills senaste av en lång rad blodiga attacker riktade mot skolor, träningslokaler, marknadsplatser och bussar i områden bebodda av hazarer. Även shiamuslimska moskéer har angripits. Ibland har IS:s afghanska gren tagit på sig dåden, men det är uppenbart att de ofta har utförts med talibanernas tysta eller aktiva stöd. Både talibanerna och IS betraktar de shiamuslimska hazarerna som avfällingar.

Varken massmordet på unga studenter eller protesterna fick någon nämnvärd uppmärksamhet i svenska massmedier, men internationellt har tunga organisationer uttryckt stor oro för hazarernas situation i Afghanistan. Ordet ”folkmord” är inte gripet ur luften. Hela tiden kommer nya rapporter som bekräftar risken för ett folkmord och talibanregeringens aktiva roll i detta, och uttryckliga varningar har publicerats av bland annat USA:s förintelsemuseum och det internationella människorättsinstitutet IBAHRI.

Förföljese av hazarer 

Hazarerna har varit förföljda och diskriminerade under mycket lång tid, och för att förstå situationens allvar måste vi se på deras historia. Afghanistans befolkning består av en mängd olika etniciteter. Ungefär 8 av landets cirka 40 miljoner är hazarer, och de har traditionellt bott i det centrala bergsområdet Hindukush. Där har staden Bamiyan varit ett kulturellt centrum sedan åtminstone 500-talet e.Kr. då man skapade flera enorma buddhastatyer uthuggna ur berget. Det hazariska folkets ursprung är omtvistat. Deras utseende tyder på mongoliska rötter och en teori säger att de är ättlingar till Djingis Khans invasionsarmé på 1200-talet. Troligare är att de härstammar från människor som bodde i området långt tidigare – men oavsett vilket så har många av dem ett mera östasiatiskt utseende än andra i Afghanistan och är därmed lätta att identifiera.

Den dominerande folkgruppen i Afghanistan är pashtunerna, och sedan landet blev en separat stat år 1747 har i stort sett alla statsöverhuvuden varit pashtuner. Ordet afghan betydde från början pashtun och Afghanistan kan alltså läsas som pashtunernas land. Pashtunerna och de flesta av landets övriga folkgrupper är sunnimuslimer, medan de flesta hazarerna är shiamuslimer, något som genom historien har använts som argument för förföljelse och diskriminering.

Under åren kring 1890 genomförde Afghanistans emir Abd-ar Rahman ett storskaligt folkmord mot hazarer. Han tvångsförflyttade pashtunska stammar från landets södra delar och gav dem mark som tillhörde hazarerna. Hazarernas uppror mot detta slogs ned mycket brutalt och uppskattningsvis 60 procent av den hazariska folkgruppen dödades eller fördrevs. Tiotusentals hazariska kvinnor och barn såldes som slavar i Indien och Centralasien, och det finns vittnesmål om att emiren lät bygga torn av dödade hazarers huvuden. Afghanistan var vid denna tid i praktiken ett brittiskt protektorat, och folkmordet genomfördes med aktivt stöd från Storbritannien.

Många av de överlevande flydde till de större städerna, där de blev en diskriminerad och föraktad underklass. Deras till synes självklara roll som underordnade skildras levande i boken Flyga drake av Khaled Hossieni. Även rent juridiskt hade hazarerna länge färre rättigheter än andra medborgare, och hazarer har aldrig kunnat förlita sig på juridiskt stöd mot pashtunska grannar eller nomader som vill åt deras mark eller kräva andra fördelar.

Krigen

De krig som har skakat Afghanistan sedan 1979 har drabbat civilbefolkningen av alla etniciteter, men ofta har hazarerna varit extra utsatta. Sommaren 1998 dödades upp till 10 000 civila, framför allt hazarer, när talibanerna intog staden Mazar-e Sharif. Det finns också otaliga vittnesmål om hur talibaner eller andra milisgrupper har genomfört riktade attacker mot hazarer – genom bomber mot utvalda mål men också genom att helt enkelt sortera ut personer med hazariskt utseende och döda dem. En uppmärksammad attack drabbade i maj 2020 en förlossningsklinik i Kabuls hazariska område.

Fram till 1970-talet fick hazarer inte inneha högre statliga tjänster, och först i konstitutionen 2004 fick de fulla medborgerliga rättigheter. Under 2000-talet har många av dem utnyttjat möjligheten till studier. Efter talibanernas återkomst 2021 har detta gjort hazarerna dubbelt hotade – både i egenskap av ”otrogna” shiamuslimer och i egenskap av välutbildade människor som kan och vill ifrågasätta mullornas välde. Dådet mot utbildningscentret Kaaj ska ses i det sammanhanget – som en direkt attack mot att hazariska familjer uppmuntrar flickor att utbilda sig i stället för att acceptera talibanernas levnadsregler.

Redan i slutet av 1800-talet flydde många hazarer till grannländerna. I den pakistanska staden Quetta finns idag minst en halv miljon hazarer, som bor i två slutna ghettoliknande enklaver. Även där är de hotade på grund av sin shia-muslimska religion. Hundratals av dem har dödats i riktade attacker sedan år 2000, och hazarer i Quetta berättar att de ogärna tar sig utanför de hazariska områdena, av rädsla för att bli attackerade. I januari 2021 dödades tio hazarer i gruvstaden Mach nära Quetta. Beväpnade män från IS sökte igenom bostadshusen efter personer med typiskt hazariskt utseende, tvingade dem att gå upp i bergen och sköt dem sedan. Efter den attacken spred sig stora protester med krav på ökat skydd från myndigheterna, först bland hazarer men sedan också bland andra folkgrupper i Pakistan.

Flyktingar i Iran

I Iran finns ett par miljoner afghanska flyktingar, varav många är hazarer. I det shiamuslimska Iran blir de inte attackerade av religiösa skäl men många av dem är papperslösa och tvingas leva utanför det normala samhällslivet. De utsätts för stort godtycke och kan till exempel nekas att resa dit de vill eller köpa SIM-kort till sina mobiler, och de kan aldrig räkna med något skydd från myndigheterna. Den unge hazariske flyktingen Erfan Akbari är uppvuxen i Iran och bor numera i Sverige. Han berättar i sin bok ”Mardröm” om hur har som fjortonåring började jobba på ett bygge långt hemifrån: ”Jag var tvungen att flytta för att kunna arbeta där. Några gånger gick jag hem till mina föräldrar. Men det kom ofta iranska ungdomar när jag var på hemväg. De hade kniv och rånade mig på alla de pengar jag hade tjänat ihop. Eftersom jag var papperslös invandrare från Afghanistan kunde jag inte gå till polisen och anmäla dem”.

De afghanska flyktingarna i Iran utsätts för apartheidliknande rasism och kan till exempel förbjudas besöka parker och tvingas vänta till sist i kön för att köpa bröd. I princip gäller detta alla afghanska flyktingar, men hazarerna är speciellt utsatta eftersom de är lätta att känna igen medan människor ur andra grupper kan smälta in bland den persiska befolkningen. De riskerar också ständigt att bli deporterade till Afghanistan, och under den mer intensiva fasen av Syrienkriget var det många unga killar som tvingades eller lurades att åka dit – med stor risk att aldrig komma tillbaka.

Och här i Sverige? 

Uppskattningsvis hälften av de 23 000 ”afghanska” ensamkommande barn som kom hit år 2015 var hazarer, många av dem uppvuxna i Iran. Internationalen har många gånger skrivit om den rättsosäkerhet som sedan dess drabbat flyktingar i allmänhet och afghanska medborgare i synnerhet. Idag är den mer grotesk än någonsin. Många afghanska medborgare har tillåtits ny asylprövning efter att talibanerna tog makten, men nu kommer återigen avslag, med hänvisning till att personen ska anpassa sig till hemlandets seder och bruk. Det systematiska våldet mot hazarer är för Migrationsverket inget skäl att ge uppehållstillstånd. Tyvärr finns det många paralleller till behandlingen av judar som försökte fly från Tyskland innan det fullskaliga folkmordet där var ett faktum.

Till detta kommer rasismen – den uttalade och den som ständigt visar sig i det lilla, även för dem som har fått både uppehållstillstånd och jobb. Den är svår att bära för dem som är uppvuxna med skräckinjagande berättelser om slavauktioner, staplade huvuden och våldsdåd riktade speciellt mot hazarer. Kanske har de själva blivit utsatta, kanske har de sett människor dödas eller skadas på grund av sin etnicitet och sitt hazariska utseende. Sällan eller aldrig har de blivit behandlade som människor med självklara rättigheter. Så kommer de till Sverige där de tror att de ska få trygghet men snabbt görs till andra eller tredje klassens flyktingar. De påstås ljuga om sin ålder, de kallas för våldtäktsmän och bedragare, de får till och med skulden för islamism och gängbrottslighet som grundlagts under årtionden innan de kom hit. De vet att de syns, och de känner andras avståndstagande. Deras sneda ögon blir till ett socialt ok att bära.  

Kampanjen

Kampanjen #StopHazaraGenocide organiserades till stor del av exilhazarer runt om i världen. I många av demonstrationerna förde man fram en blå-vit-gul flagga med texten Hazaristan och krävde någon typ av självständighet för hazarernas traditionella område. Jag känner inte till de närmare diskussionerna kring detta, men jag vet att många av de hazariska flyktingarna i Sverige inte vill bli kallade afghaner. Folkmordet som minne och hotande framtid är en realitet hos både offer och förövare och kan av pashtunska nationalister uttryckas som: ”Uzbeker till Uzbekistan, tadzjiker till Tadzjikistan, hazarer till Goristan (graven)”. Lyckligtvis är det långt ifrån alla pashtuner som tycker så, och bland exilafghaner finns ofta gott och solidariskt samarbete oavsett folkgrupp.

Författare: Karin Fridell Anter, ordförande för Stöttepelaren - stödförening för ensamkommande barn och ungdomar. Först publicerad i Internationalen nr 45, 10.11.2022.

Läs också

Att inte förstå Afghanistan - ett ödesdigert misstag  Ingrid Eckerman 20.10.2022

Landinformation om Afghanistan hösten 2022  

Civilsamhällets landrapport om Afghanistan sommaren 2022  

Artiklar taggade "Afghanistan"  på hemsidan för Stoppa utvisningarna till Afghanistan!