Presentation vid Etikkommissionens seminarium Asylpolitik och angiveri - ett år med Tidöavtalet. Författare: Jan Stattin, doktor i historia, aktiv i Håll ihop Sverige.
Lyssna på föredraget HÄR.
Den döda kvinnan saknade ansikte. När A. såg henne hann hon efter den första chocken tänka: ”Det är inte mamma för det är inte mammas kläder”.
För min bosniska vän finns det förflutna alltid närvarande. Människor hade levt tillsammans som grannar, som vänner. Vad ledde dem till att fördriva och döda?
Orden föregår, förbereder för handling.
Avhumaniseringen, som Slovenka Draculic såg hos olika stridande parter under balkankriget, såg hon som resultatet av en process som pågått i tio år, en gradvis demonisering av de andra. Förvandlade till nästan icke-människor. Detta trots att man i Jugoslavien var lika varann och levde sida vid sida. "Vi lärde oss att se vietnameserna som en sorts gula halvmänniskor" sa den amerikanske desertören till mig, i en fredsgrupp som studentkåren i Uppsala organiserat. "Hur skulle vi annars kunnat döda dem?"
Avhumaniseringens
yttersta konsekvenser är svåra att ta in. Ändå ger historien oss exempel efter exempel. ”Inget
upprepas på samma sätt” sa de överlevande från förintelsen, ”men vi ser nu
likheterna med hur det började den gången och vi räds följderna”. Barbro Eberan sysslade i sin vetenskapliga gärning med frågan
om hur nazismen kunde rota sig i Tyskland. Jag lyssnade på henne en vårdag
2014. ”Det som skedde i Tyskland hade kunnat ske även i Sverige” var hennes
slutsats. Jag ville förneka likheterna, men hon vidhöll: ”Förutsättningarna
fanns också i Sverige”. Fanns? Eller finns?
Marte Michelet beskrev i sin prisbelönta bok Det största brottet
hur antisemitismen i Norge underlättade deporteringen av de norska judarna. Hon
visar också på förekomsten av en skrämmande retorik, som alltid en
förutsättning för förfrämligande. Norge är inte så långt borta. Inte Tyskland
heller, eller det forna Jugoslavien. Från den svenska riksdagen – 1930-tal –
kan vi hämta en rad citat om det judiska som underlägset den sunda svenska
folkrasen. Risken för ett folkutbyte var en viktig del i det nazistiska
tankegodset.
Vi ser idag upprepade nedslag i
Sverige av den franske konspirationsteoretikern Renaud Camus tänkande om ett
pågående folkutbyte. En av mina
grannar i mitt landsortsboende hämtar samma tänkande från nätpublikationen Det
goda samhället, där kända, ibland i beryktade, svenskar skriver. För
Camus gäller det ett ofrånkomligt
slut: utrotas eller utrota. Där finns den
ideologiska grunden till återvändandefixeringen. ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en
enkelbiljett. Nästa stopp: Kabul”, skrev Sverigedemokraternas rättspolitiska
talesperson Tobias Andersson på Twitter, och delade en bild som visade upp SD:s
valmarknadsföring på Stockholms tunnelbanetåg.
Annie Lööf utsattes för en omfattande
smutskastning för sitt ställningstagande mot SD. Den avrättning som skulle ske
i Visby drabbade istället Ing-Marie Wieselgren. Var låg egentligen skulden för
det som skedde? Hos den psykiskt sjuke och lättpåverkade mördaren eller hos
alla dem som i sin hatattacker pekade ut Annie Lööf som ett lovligt byte? Även
individer blir syndabockar. Ord föregår och förbereder för handling.
Avhumanisering samspelar med rasism. Den
biologiska rasismen är vetenskapligt förkastad, men etniska grupper beskrivs
som genetiskt belastade, på ett sätt som gör dem annorlunda. Läser ni
kommentarerna på X (tidigare twitter)? Facebook? Grovt, insinuant,
manipulerande. Det som förut muttrades i en mindre grupp får snabbt lyft och
spridning medialt. Tankar initieras medvetet, en grad av sanning, generalisering,
bekräftande, spridning. Nivån för vad som kan sägas förändras. De som styr
processen vet, idag bekräftat av hjärnforskningen, att vi fungerar så att en
mening som upprepas tillräckligt ofta blir en sanning, svår att värja sig emot.
Där har sociala media blivit ett oöverträffat verktyg och där fungerar
trollfabrikerna effektivt. Min vän Mattias Beijmo visade före valet i en serie
artiklar hur effektivt trollfabrikerna arbetade och vilka som utnyttjade dem.
Det blir svårt att hålla mot. Den politiska retoriken förändras.
En förenklad analys, ett skenbart
orsakssammanhang, kräver en syndabock. Den medvetna avsikten är att
avleda uppmärksamheten från de verkliga orsakerna. Det sker i ett läge där
samhället är i olag och nya krafter vädrar morgonluft. I det djupt rasistiska
Iran styrdes nyligen demonstrationer och attacker mot de kvarter där de
afghanska invandrarna bor. Vår bonusson berättade om skyltarna som satt vid
parkerna i Qum: ”Förbjudet för hundar och afghaner”. De ryska judepogromerna vid
förra sekelskiftet tjänade samma syfte och provocerades fram av regeringen för
att avleda från det tsaristiska vanstyret.
I Sverige riktas blickarna mot
invandringen/invandrarna för att förklara samhällets problematik. Förenklat, problematiken är mycket mer
komplicerad. Margaret Atwood har satt fingret på detta att vi i lägen som
upplevs som dåliga hittar enkla förklaringar. ”Samma strukturer återkommer”
säger hon. Nya grupper ser möjlighet till en maktposition. Hon tillägger: ”När
dessa får stöd av uppåt trettio procent av invånarna tippar det över mot ett
autoritärt styre”. Snabbt förlorar media sin frihet, kulturella yttringar
begränsas, studieförbund hotas och utbildningen styrs. Folkbildning blir inte
en tillgång utan ett hot. Med skäl kan vi tänka på vad som hänt i Polen och
Ungern. Ser vi likheter? Retoriken förändras också mot en självcensur, en
självvald begränsning av vad som får sägas/kritiseras.
Hur hittar man då den syndabock som
behövs för att kanalisera oro och känslor? Kännetecken som skiljer från
majoriteten är viktiga. Skillnader som finns och kan utnyttjas, förstärkas i
generaliseringar. Islamism smetas över allt som kan förknippas med Islam.
Religion, etnicitet, sexuell läggning, allt det som kan ses som avvikande från
normen kan användas. En person, en grupp, en minoritet avgränsas. Och
naturligtvis är processen dubbel. Ju mer vi avgränsar oss från dem, desto mer
avgränsar de sig i sin tur från oss. Språkbruket blir hårt och oförsonligt.
Samhället där det sker blir delat. Klyftor fördjupas. De möten som i sig är
nödvändiga för att skapa ett solidariskt samhälle upphör. Genocide Watch ser
samma struktur återkomma i den processen, den som leder till avhumanisering. En
grupp definieras: ”Dom” som skiljer sig från ”oss”. Det sker planmässigt för
att skaffa eller värna makt, politisk, religiös.
Ett
exempel som ligger nära för oss som är här. Migrationsforskaren Admir Skodo
pekade i sin artikel Hur
afghaner blev andra klassens asylsökande (2016) på hur mänskliga
rättigheter och asylrätt kan utformas efter politiska agendor. Ensamkommande
ungdomar med asiatiska drag, en stor grupp år 2015, drag som inte väckte ett direkt igenkännande
utan lätt kunde upplevas som främmande, var enkla att peka ut i en politisk
situation, där man tycktes ha tappat greppet om invandringen. ”Vi har politiska
signaler att prioritera utvisningar” säger rättschefen till oss i ett möte. ”Vi
har våra signaler från ledningen” säger handläggaren. De afghanska ungdomarna
berövades sin identitet, blev skäggbarn, blev vuxna män utan asylskäl som
slängt sina pass, benägna till gruppvåldtäkter. I asylprocesserna sökte man
efter lögner, inte efter asylskäl. ”Empatin stänger jag av” säger en
handläggare. ”Vi informeras om de vanligaste lögnerna” säger en nyanställd handläggare.
Underförstått: De är inte som vi.
Jag talar om afghaner eftersom jag
levt med dem. Har följt processen. Det tog inte tio år att förfrämliga dem. Men
processen som främliggör innefattar många fler. Allteftersom nivån för
misstänkliggörande sänks kommer också andra grupper att utsättas. ”Stämningarna
är andra nu” säger en engagerad projektledare mot hedersvåld, ”man ser på mig
på ett annat sätt och behöver inte dölja det”. ”Bunta ihop dom och släng ut dem”
säger en gymnasielärare om afghanska ungdomar, i personalrummet. Det blev tyst.
Acceptans. Att vi censurerar oss, motvilligt accepterar, inte protesterar
bidrar även det till att nivån för det som kan sägas förändras.
De förenklade sanningarna och
orsakssammanhangen blir politiskt gångbara. Retoriken anpassas. Den information
som inkräktar på det politiskt gångbara tigs ihjäl. De repressiva lösningarna
med deras skenbara kraftfullhet och enkla orsakssammanhang är då så mycket
slagkraftigare än den sakligt underbyggda analysen och den långsiktiga
planeringen. För att komma tillrätta med den problematik vi har används bara
vissa delar av verktygslådan. De nödvändiga förebyggande åtgärderna, som
långsiktigt kan skapa ett solidariskt och sammanhållet samhälle, uteblir.
Någon säger förstås: ”Men problematiken
är verklig”. Gängbildningar och skjutningar, människor utanför som inte tycks
ha normala värderingar. Dom distanserar sig själva från oss. En rad åtgärder
har föreslagits, nödvändiga för stunden, men många starkt utpekande för en
större mängd människor. Häromdagen skrev advokaten Thomas Olsson: ”Dagens kriminalpolitik, som
kopplas till migrationen, bygger på två ben, att öka repressionen och
övervakningen i samhället och att inskränkningarna av rättigheterna endast
drabbar andra än en själv. Omfattningen av inskränkningarna har nu nått en sådan nivå att den
demokratiska rättsstaten håller på att undermineras.” Oro för hotet mot demokratin
uttrycks från många håll. Han är inte ensam i sin oro.
Men
konsekvensen av att utse syndabockar i stället för att våga ta i de verkliga
problemen är att dessa förblir olösta. Eller vad värre är: Den politiska
processen kommer att skapa ett tudelat samhälle, ett samhälle där vi ser med
ännu större misstänksamhet på varann. Vem kommer att må bra i gated communities?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar