Riksdagsseminarium 19.10.2023. Från vänster Anders W Jonsson
C, Camilla Rinaldo Miller KD, Malin Danielsson L, Karin Rågsjö V, Yasmine
Bladelius S, Linda Lindberg SD, Thomas Ragnarsson M, Ulrika Westerlund MP. Foto
Ingrid Eckerman.
Se video från seminariet.
Arrangör till seminariet var Rätten till
vård-initiativet, som sedan 2008 stöds av en lång rad vårdrelaterade
organisationer[1]. Efter
hårt arbete kom slutligen 2013 lagen om ”Vård
som inte kan anstå” för personer som saknar uppehållstillstånd i Sverige[2].
Enligt Socialstyrelsen ingår all vård som motverkar en försämring av
tillståndet, liksom hjälpmedel, sjukresor och tolk. I mars 2023 tog man initiativ till ytterligare ett upprop, med anledning av de förändringar som planeras enligt Tidöavtalet. Uppropet undertecknades av ett fyrtiotal organisationer.
De utredningar som debatterades denna morgon innebär
inskränkningar av rätten till vård: Att offentliganställd sjukvårdspersonal ska
anmäla personer utan uppehållstillstånd till polisen eller Migrationsverket
(den så kallade ”angiverilagen”), och att människor med behov av tolk ska stå
för kostnaden själva.
Ola Björgell från Svenska Läkaresällskapet påpekade
att det finns ett helt juridiskt paket som värnar om allas rätt till hälso- och
sjukvård. Diskrimineringslagen hör dit. Han poängterade också de viktiga
fundamenten i all vård, oavsett yrke: Sekretessen och kommunikationen. En anmälningsplikt
bryter mot sekretessen, och en bra tolk kan vara en förutsättning för kommunikation
och bedömning av sjukvårdsbehov.
Lau Dahlgren Ekegren från Röda korsets vårdförmedling
framhöll att en tillgänglig sjukvård, vilket inkluderar tolk vid behov, är en
mänsklig rättighet. En ”angiverilag” gör att människor inte vågar söka vård.
Den ökar på skuggsamhället och lämnar människor i än större utsatthet.
Josefine Paulsen, psykolog från Rädda barnens centrum för
stöd och behandling, relaterade lagförslagen och Tidöavtalet till
barnkonventionen, lag sedan 2021. Hon menar att Tidöavtalet gör tydlig skillnad
på barn och barn: Förbättringar av sjukvården för barn planeras, även för barn
som anhöriga till sjuka, samtidigt som andra planer drabbar vissa barn hårt,
t.ex. anhöriga till sjuka papperslösa. Föräldrar kommer inte att våga ta sina
barn till sjukvården. Lagförslagen gör livet ännu svårare för barn som redan
har det svårt. Hon ansåg att inga utredningar behövs då förslagen strider mot
barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté vill ha förbud för att ange barn till
migrationsmyndigheterna.
Agmall Sarwari, distriktsläkare från södra Stockholm,
analyserade effekterna på vårdpersonal, samhälle och kostnader om tolkavgift
respektive informationsplikt införs. Tolkavgift ger lägre hälsolitteracitet och
missad möjlighet till information om sjukvårdssystemet, vilket i sin tur leder
till ändrat sökbeteende, dvs. färre besök i primärvården och fler på
akutmottagningen. Anmälningsplikten ökar misstron mot samhället, och sjukdomsbördan
i gruppen ökar när personer inte vågar söka vård i tid. Det blir än mindre
attraktivt för sjukvårdspersonal att arbeta i socialt utsatta områden.
Kortsiktigt minskar kostnaderna, men långsiktigt ökar de dels då läkare får ta
till stora utredningsarsenalen på grund av bristande kommunikation, dels på
grund av fler och dyrare besök på akutmottagningarna.
I paneldebatten deltog samtliga åtta riksdagspartier.
Alla partier sade sig värna om barnens och de födande kvinnornas rätt till
sjukvård.
Linda Lindberg (SD) ansåg att debatten måste sansa sig.
Rätten till akut sjukvård är självklar, men vi ska inte ha en välfärdssektor
som göder ett parallellsamhälle. Hon anförde att alla myndigheter (dit
kommunalt ägd sjukvård och skola hör) förväntas unisont ställa upp på det
övergripande målet att de som inte har uppehållstillstånd i Sverige heller inte
ska vara här. Hon sade sig ha fått stöd i detta av sjukvårdspersonal. Hänsyn
ska tas till barnkonventionen: ”Vi petar inte i sak i barnens rätt till vård”.
Thomas Ragnarsson (M) bekräftade att Sverige är
oerhört beroende av invandrad arbetskraft, men att de papperslösa inte är del
av arbetskraften. På frågan hur svårigheten att nå alla befolkningsgrupper vid
t.ex. en ny pandemi svarade han att sjukvårdspersonal är pragmatiker och kommer
att hitta vägar att nå både denna och andra grupper. Han menade också att sjukvårdspersonal
använder sin legitimation för att komma undan obehagliga saker. Bland annat
görs det alldeles för få orosanmälningar av barn inom sjukvården.
Camilla Rinaldo Miller (KD) framförde att utredningen
om stärkt återvändandeverksamhet tillsattes av förra regeringen, och att den
nuvarande ”bara kommit med lite tillägg”. (Detta väckte reaktioner i publiken
då det just är dessa tillägg som diskussionen handlar om.) Hon poängterade
vikten av att invandrare lär sig det svenska språket snabbt, men att man ska få
sjukvård och tolk när man behöver. Det var KD som tog initiativet till lagen om
vård som inte kan anstå 2013. ”Vi ska inte ha en angiverilag”.
Malin Danielsson (L) ansåg att en grundlig utredning
krävs då lagen måste rimma med barnkonventionen. Hon vill ha undantag för anmälningsplikten
i t.ex. skola och sjukvård, och framförde att man måste lyssna på professionen.
Anders W Jonsson (C) är barnläkare. Som exempel på
vikten av kommunikation anförde han den ökade mödradödligheten för kvinnor som
inte kan språket. I hans verksamhet är tolk en mycket viktig faktor. Sjukvårdspersonalen
anser att de utan tolk får ännu svårare att fullgöra sitt jobb. – ”Sjukvården
har skyldighet att göra orosanmälan om man misstänker att ett barn far
illa. När det gäller vissa brott har vi rätt att anmäla. Det som
regeringen nu vill införa är något helt nytt.”
Yasmine Bladelius (S) har märkt av den ökade oron som
redan nu spritt sig i samhället. Hon ifrågasatte att anmälningsplikt skulle
motverka skuggsamhället. I stället anser hon att man kommer djupare ner i
skuggsamhället om man som papperslös inte vågar söka sjukvård. ”Vi ska inte ha
en angiverilag i välfärden.”
Ulrika Westerlund (MP) poängterade att med anmälningsplikt
sätts personal i en situation som man aldrig varit i tidigare. Att begränsa
smittspridning i en pandemi blir ännu svårare utan tillgång till tolkar.
Karin Rågsjö (V) konstaterade att det är ett enormt
tryck i frågan om angiverilagen. En anmälningsplikt kräver att lagstiftning,
t.ex. sekretesslagen, måste göras om. Att personal får ansvar för anmälningar
liknar närmast Stasi-samhället.
Min kommentar: För mig har det inte blivit klart på
vilket sätt en minskad tillgång till tolk i sjukvården skulle få invandrare
lära sig svenska snabbare. Det är även skillnad på att ha språk nog för att
kunna klara sig i affärerna och i arbetslivet och att ha språk nog för att
förklara känslor, rädslor, företeelser i kroppen. Hur många av er läsare vet
hur man kan tala om avföring, urin, underlivet på en ”acceptabel” engelska? Jag
vet inte.
Efter att ha samlat information till min hemsida Tidöavtalet – ett hot mot demokratin
kan jag bara konstatera att motståndet mot framför allt angiverilagen är
massivt. Bland annat har ett stort antal myndigheter (regioner, kommuner)
protesterat mot en sådan lag.
Läs mer
Angiverisamhället
i Tidöavtalet – ett hot mot demokratin. Länksamling.
Sjukvården,
äldreomsorgen och tandvården i Tidöavtalet – ett hot mot demokratin.
Länksamling.
Tidöavtalet,
vården och patienterna AllmänMedicin
2023;3:58-59
Psykisk hälsa
i Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
Media äger rätt att återge hela eller delar av texten,
med angivande av författaren Ingrid Eckerman och källan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar