Ska alla ha rätt till vård på lika villkor? Riksdagsseminarium 19 oktober 2023

Riksdagsseminarium 19.10.2023. Från vänster Anders W Jonsson C, Camilla Rinaldo Miller KD, Malin Danielsson L, Karin Rågsjö V, Yasmine Bladelius S, Linda Lindberg SD, Thomas Ragnarsson M, Ulrika Westerlund MP. Foto Ingrid Eckerman. 

Den 19 oktober 2023 hölls ett riksdagsseminarium på temat ”Rätten till vård på lika villkor”. Fyra partier hade bjudit in till seminariet: Liberalerna från regeringen och från oppositionen Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vid paneldebatten deltog samtliga riksdagspartier. Seminariet hade trots den tidiga timman lockat många, och salen var fylld till sista plats.

Se video från seminariet.

Arrangör till seminariet var Rätten till vård-initiativet, som sedan 2008 stöds av en lång rad vårdrelaterade organisationer[1]. Efter hårt arbete kom slutligen 2013 lagen om ”Vård som inte kan anstå” för personer som saknar uppehållstillstånd i Sverige[2]. Enligt Socialstyrelsen ingår all vård som motverkar en försämring av tillståndet, liksom hjälpmedel, sjukresor och tolk. I mars 2023 tog man initiativ till ytterligare ett upprop, med anledning av de förändringar som planeras enligt Tidöavtalet. Uppropet undertecknades av ett fyrtiotal organisationer. 

De utredningar som debatterades denna morgon innebär inskränkningar av rätten till vård: Att offentliganställd sjukvårdspersonal ska anmäla personer utan uppehållstillstånd till polisen eller Migrationsverket (den så kallade ”angiverilagen”), och att människor med behov av tolk ska stå för kostnaden själva.

Ola Björgell från Svenska Läkaresällskapet påpekade att det finns ett helt juridiskt paket som värnar om allas rätt till hälso- och sjukvård. Diskrimineringslagen hör dit. Han poängterade också de viktiga fundamenten i all vård, oavsett yrke: Sekretessen och kommunikationen. En anmälningsplikt bryter mot sekretessen, och en bra tolk kan vara en förutsättning för kommunikation och bedömning av sjukvårdsbehov.

Lau Dahlgren Ekegren från Röda korsets vårdförmedling framhöll att en tillgänglig sjukvård, vilket inkluderar tolk vid behov, är en mänsklig rättighet. En ”angiverilag” gör att människor inte vågar söka vård. Den ökar på skuggsamhället och lämnar människor i än större utsatthet.

Josefine Paulsen, psykolog från Rädda barnens centrum för stöd och behandling, relaterade lagförslagen och Tidöavtalet till barnkonventionen, lag sedan 2021. Hon menar att Tidöavtalet gör tydlig skillnad på barn och barn: Förbättringar av sjukvården för barn planeras, även för barn som anhöriga till sjuka, samtidigt som andra planer drabbar vissa barn hårt, t.ex. anhöriga till sjuka papperslösa. Föräldrar kommer inte att våga ta sina barn till sjukvården. Lagförslagen gör livet ännu svårare för barn som redan har det svårt. Hon ansåg att inga utredningar behövs då förslagen strider mot barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté vill ha förbud för att ange barn till migrationsmyndigheterna.

Agmall Sarwari, distriktsläkare från södra Stockholm, analyserade effekterna på vårdpersonal, samhälle och kostnader om tolkavgift respektive informationsplikt införs. Tolkavgift ger lägre hälsolitteracitet och missad möjlighet till information om sjukvårdssystemet, vilket i sin tur leder till ändrat sökbeteende, dvs. färre besök i primärvården och fler på akutmottagningen. Anmälningsplikten ökar misstron mot samhället, och sjukdomsbördan i gruppen ökar när personer inte vågar söka vård i tid. Det blir än mindre attraktivt för sjukvårdspersonal att arbeta i socialt utsatta områden. Kortsiktigt minskar kostnaderna, men långsiktigt ökar de dels då läkare får ta till stora utredningsarsenalen på grund av bristande kommunikation, dels på grund av fler och dyrare besök på akutmottagningarna.

I paneldebatten deltog samtliga åtta riksdagspartier. Alla partier sade sig värna om barnens och de födande kvinnornas rätt till sjukvård.

Linda Lindberg (SD) ansåg att debatten måste sansa sig. Rätten till akut sjukvård är självklar, men vi ska inte ha en välfärdssektor som göder ett parallellsamhälle. Hon anförde att alla myndigheter (dit kommunalt ägd sjukvård och skola hör) förväntas unisont ställa upp på det övergripande målet att de som inte har uppehållstillstånd i Sverige heller inte ska vara här. Hon sade sig ha fått stöd i detta av sjukvårdspersonal. Hänsyn ska tas till barnkonventionen: ”Vi petar inte i sak i barnens rätt till vård”.

Thomas Ragnarsson (M) bekräftade att Sverige är oerhört beroende av invandrad arbetskraft, men att de papperslösa inte är del av arbetskraften. På frågan hur svårigheten att nå alla befolkningsgrupper vid t.ex. en ny pandemi svarade han att sjukvårdspersonal är pragmatiker och kommer att hitta vägar att nå både denna och andra grupper. Han menade också att sjukvårdspersonal använder sin legitimation för att komma undan obehagliga saker. Bland annat görs det alldeles för få orosanmälningar av barn inom sjukvården.  

Camilla Rinaldo Miller (KD) framförde att utredningen om stärkt återvändandeverksamhet tillsattes av förra regeringen, och att den nuvarande ”bara kommit med lite tillägg”. (Detta väckte reaktioner i publiken då det just är dessa tillägg som diskussionen handlar om.) Hon poängterade vikten av att invandrare lär sig det svenska språket snabbt, men att man ska få sjukvård och tolk när man behöver. Det var KD som tog initiativet till lagen om vård som inte kan anstå 2013. ”Vi ska inte ha en angiverilag”.

Malin Danielsson (L) ansåg att en grundlig utredning krävs då lagen måste rimma med barnkonventionen. Hon vill ha undantag för anmälningsplikten i t.ex. skola och sjukvård, och framförde att man måste lyssna på professionen.

Anders W Jonsson (C) är barnläkare. Som exempel på vikten av kommunikation anförde han den ökade mödradödligheten för kvinnor som inte kan språket. I hans verksamhet är tolk en mycket viktig faktor. Sjukvårdspersonalen anser att de utan tolk får ännu svårare att fullgöra sitt jobb. – ”Sjukvården har skyldighet att göra orosanmälan om man misstänker att ett barn far illa. När det gäller vissa brott har vi rätt att anmäla. Det som regeringen nu vill införa är något helt nytt.”

Yasmine Bladelius (S) har märkt av den ökade oron som redan nu spritt sig i samhället. Hon ifrågasatte att anmälningsplikt skulle motverka skuggsamhället. I stället anser hon att man kommer djupare ner i skuggsamhället om man som papperslös inte vågar söka sjukvård. ”Vi ska inte ha en angiverilag i välfärden.”

Ulrika Westerlund (MP) poängterade att med anmälningsplikt sätts personal i en situation som man aldrig varit i tidigare. Att begränsa smittspridning i en pandemi blir ännu svårare utan tillgång till tolkar.

Karin Rågsjö (V) konstaterade att det är ett enormt tryck i frågan om angiverilagen. En anmälningsplikt kräver att lagstiftning, t.ex. sekretesslagen, måste göras om. Att personal får ansvar för anmälningar liknar närmast Stasi-samhället.

Min kommentar: För mig har det inte blivit klart på vilket sätt en minskad tillgång till tolk i sjukvården skulle få invandrare lära sig svenska snabbare. Det är även skillnad på att ha språk nog för att kunna klara sig i affärerna och i arbetslivet och att ha språk nog för att förklara känslor, rädslor, företeelser i kroppen. Hur många av er läsare vet hur man kan tala om avföring, urin, underlivet på en ”acceptabel” engelska? Jag vet inte.

Efter att ha samlat information till min hemsida Tidöavtalet – ett hot mot demokratin kan jag bara konstatera att motståndet mot framför allt angiverilagen är massivt. Bland annat har ett stort antal myndigheter (regioner, kommuner) protesterat mot en sådan lag.

Läs mer

Angiverisamhället i Tidöavtalet – ett hot mot demokratin. Länksamling.

Sjukvården, äldreomsorgen och tandvården i Tidöavtalet – ett hot mot demokratin. Länksamling.

Tidöavtalet, vården och patienterna  AllmänMedicin 2023;3:58-59

Psykisk hälsa i Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Media äger rätt att återge hela eller delar av texten, med angivande av författaren Ingrid Eckerman och källan.