Tänk om Jesusbarnet sökt asyl i Sverige

Nu är den här - julen, då vi ska fira att det för drygt 2000 år sedan föddes ett litet gossebarn i Palestina. Ett gossebarn som föräldrarna räddade undan förföljelse från överheten genom att fly till Egypten. 

Hade det hänt idag hade han kanske sökt asyl i Europa. Det är dock tveksamt om han skulle ha fått det – i alla fall inte i Sverige. Han hade utvisats till ett land där ockupationsmakten dödade barn av ett visst kön, en viss ålder, en viss religion och etnicitet.

Men vänta nu – är inte detta något vi känner igen från vår tid? Har vi inte hört talas om ett land där unga pojkar av en särskild etnicitet tvångsrekryteras för att sändas ut till fronten som kanonmat? Har vi inte hört talas om ett land där pojkar av en viss etnicitet dras ut ur bussar och skjuts ner? Har vi inte hört talas om att helgedomar för en viss religion sprängs sönder och samman, tillsammans med dem som var samlade till bön? Mammor till nyfödda barn som brutalt skjuts ner för att de tillhör fel etniska grupp och tillber guden på fel sätt?

Vem man än frågar skulle de hålla med om att detta, som hänt i Iran och Afghanistan, inte bara är diskriminering och förföljelse, utan också brott mot barnkonventionen.

I den här delen av världen begås andra brott mot barnkonventionen. Mammor och pappor tvingas överge sina barn för att resa till sitt ”hemland” och där vänta på Migrationsverkets nådiga beslut att de, efter flera år, ska få träffa sina barn igen – om den andra föräldern tjänar tillräckligt mycket pengar. Pojkar, uppvuxna i Sverige sedan före puberteten och som nyss blivit myndiga förväntas ”återvända” till ett land som de knappast minns, och som dessutom förändrats mycket sedan de lämnade landet.

Ibland är det mottagande landet mer mänskligt än det som skickar. En ammande mamma skickades med tvång till sitt hemland. När de såg hennes läckande bröst sa de ”du ska vara hos ditt barn”, och hon flögs tillbaka till Sverige. Där har hon åter satts i förvar.

I ett annat fall var ambassadpersonal helt införstådda med att ordna papper till en pappa i förvaret. När han visade foton på sina barn sa de till personalen ”varför sa ni inte att han har barn?”

Tidöregeringen har just, med Socialdemokraternas stöd, röstat igenom inskränkningar i möjligheten för anhöriga att återförenas med sin familj. Detta drabbar barnen, oavsett om de finns i Sverige, i det land där de är medborgare eller i något annat land.

Birgitta Göransson, psykolog, f.d. kriminalvårdsdirektör och volontär vid Räddningskommissionen i Göteborg, har i en rapport gått igenom Tidöavtalet och ställt det mot barnkonventionen. Hon visar på att Tidöavtalet bryter mot tretton av punkterna i barnkonventionen.

I Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021 visar vi hur Migrationsverket gör sitt bästa för att göra barn utvisningsbara. Mest känt är metoden för medicinsk åldersbedömning, där regeringens utredning bekräftade att den fullständigt saknar vetenskaplig grund.

Det finns fall som pojken där den första handläggaren bedömde honom som ett barn på 13 år, men som hade blivit 16 år vid första intervjun, och då tyckte den nya handläggaren att han såg ut som en 18-åring. Eller trettonåringen som, mot internationella och Migrationsverkets regler, skrevs upp till 14 år för att han skulle kunna daktas (lämna fingeravtryck).

Under många år publicerades Julevangelium enligt Krister på Stoppa utvisningarna till Afghanistan! Texten handlar om dem som tvångsutvisades till Afghanistan. Sedan 2021 har inga utvisningar till Afghanistan ägt rum då Sverige inte erkänt talibanregeringen, och sedan december 2022 får alla kvinnor asyl. En stor del av männen får fortfarande avslag. De är inte tillräckligt kristna/ateister/hbtqi/västerniserade/anknutna till Sverige.

Livet som papperslös i Sverige är hårt. Men enligt de återkopplingar vi får från dem som tidigare deporterats till Afghanistan är livet där ännu hårdare och framför allt farligare. Det är det också i Iran, Pakistan och Turkiet, länder dit många av de utvisade tagit sig. Därför är det för de flesta av dem som är kvar i Sverige inte ett alternativ att ”återvända” till talibanernas Afghanistan på frivillig väg.

I stället har vi ett växande antal män som lever i limbo, i skuggsamhället, utan att få arbeta – inte ens de som har utbildning och fast anställning i bristyrke. En ny ström går till Frankrike, för att förenas med de tusentals f.d. ensamkommande ungdomarna från Sverige som redan finns där. Jag är glad att de kan få stöd av De svensktalande flyktingarnas vänner i Frankrike.

Det är inte bara ”det persiska nyåret”, dvs. vårdagjämningen, som firas i Mellanöstern. Även midvintern firas med god mat och släktkalas. För många av våra flyktingar blir det inget firande. Varken ekonomin eller hoppet om framtiden räcker till. 

Författare: Ingrid Eckerman

Först publicerad i Magasinet Konkret 23.12.2023

Se också: När civilsamhället mobiliserade för de ensamkommande flyktingarna  Ingrid Eckerman tycker till 

Till Tidöavtalet - ett hot mot demokratin