För några veckor sedan kom julklappen – löftet att kommuner och regioner inte hör till de myndigheter som blir ålagda att anmäla papperslösa. Av 367 statliga myndigheter är det bara sex som åläggs ”informationsplikt” enligt utredningen Åtgärder för stärkt återvändarverksamhet: Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten, Skatteverket, Kriminalvården och Kronofogden.
Sjukvården, skolan, facken med flera var lättade. Men några
fack har anställda på de sex myndigheterna, och de var mer betänksamma – de
månar om sina medlemmar.
Några dagar senare påmindes vi om ett annat lagförslag som
förväntas börja gälla 1 januari: anmälningsskyldighet för kommuner och regioner
när det gäller ”uppgifter som behövs i den brottsbekämpande verksamheten”. För
skolverksamhet är det rektorerna som får denna skyldighet. Skolledarna och
media verkar helt tagna på sängen. ”Det är ju samma sak som ’angiverilagen’”, säger
Skolledarna.
Det är ett år sedan utredningen Ökat
informationsflöde till brottsbekämpningen presenterades. Remisstiden utgick
24 januari 2024. Den 26 september lämnades en lagrådsremiss,
dvs. förslag till lag. Det är den man ska rösta om i riksdagen nu i december så
att den kan träda i kraft 1 januari.
Lagrådsremissen är på 286 sidor. Förutom regioner, kommuner och
privata skolor omfattas 27 statliga myndigheter, alla länsstyrelser och alla
ambassader. Bland dessa ingår Bolagsverket, Finansinspektionen,
Fondtorgsnämnden, Kemikalieinspektionen, Konkurrensverket, Lantmäteriet,
Livsmedelsverket, Revisorsinspektionen, Statens jordbruksverk och Tillväxtverket.
Man förstår att anmälningsskyldighet här inte handlar om etnicitet i första
hand utan om ekonomisk brottslighet och kanske om gängkriminalitet.
Läser man remissvaren
för utredningen ser man att myndigheterna som regel har förståelse för att
lagen behövs. Men man efterlyser förtydliganden: dels vilket ansvar som den
enskilda tjänstemannen har, dels tydliga definitioner och avgränsningar av vilken
information som de brottsbekämpande myndigheterna verkligen behöver ha del av.
Det finns risk att så mycket data samlas in att det inte går att hantera.
Syftet med de två ”angiverilagarna” är att göra det svårare
för invandrare i allmänhet och flyktingar i synnerhet att bo i Sverige. Fler
ska lämna landet, helst resa ”hem”, och färre ska komma hit. Skuggsamhället
ska bort.
Vi
vet väldigt lite om skuggsamhället. Det finns tre grupper som lever i
Sverige men saknar uppehållsrätt: EU/EES-medborgare som vistats i landet mer än
tre månader utan uppehållstillstånd, andra personer som bor här utan att ha
sökt uppehållstillstånd och de som fått avslag på ansökan om
uppehållstillstånd. Den sista gruppen består i sin tur av många grupper:
Arbetssökande, studenter, anhöriga, före detta asylsökande m.fl. Enligt uppgift
har Skatteverket bedömt att antalet tillståndslösa som lever i Sverige kan vara
över 100 000 personer, cirka en procent av vår folkbokförda befolkning.
Ingen vet hur många som hör till respektive grupp. Gruppen
före detta asylsökande borde vara minskande – dels för att det under flera år
kommit mycket få flyktingar, dels för att de som fått avslag i hög grad lämnar
Sverige. Däremot kan gruppen före detta arbetssökande öka, när de får avslag på
grund av för låg lön.
Vilken effekt kommer dessa angiverilagar ha på flyktingarna?
Det är troligt att informationsöverföringar i första hand
sker via registersamkörningar. Men det som skiljer papperslösa från dem med
tillstånd är att de inte har personnummer, att de inte finns registrerade. Inte
ens om de har pass kan man hitta dem hos Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten
eller Skatteverket.
Det finns en viss risk att nyfödda barn, som registreras på
Skatteverket, kan leda polisen till föräldrarna. Annars kan
anmälningsskyldigheten spela betydligt större roll för t.ex. bidragsfusk eller
skatteflykt. ”Angiverilagen” i dess föreslagna utformning kommer troligen inte bidra
till att fler flyktingutvisningar verkställs i någon högre grad.
Det är andra åtgärder i samma lag, om åtgärder för att öka återvändandet,
som gör att man hittar fler papperslösa flyktingar. Dit hör id-kontroller med
husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning av mobiltelefoner.
Fingeravtryck och foton ska kunna sparas för evinnerlig tid. Erfarenheten från REVA-arbetet
för tio år sedan visar att detta ökar risken för rasifiering – det är mörka
människor som i första hand utsätts för dessa id-kontroller.
Avsnittet om skolan i lagen om ökat informationsflöde med
brottsbekämpande myndigheter ger intryck av att vara ett gungfly. Skolan ska på
eget initiativ ange elever ”när det behövs i den brottsbekämpande
verksamheten”. Hur ska rektorer och fritidsledare veta vad som behövs för att
bekämpa brott? Utan några anvisningar kan skillnaden bli stor mellan vad som
anmäls i olika kommuner, och i olika skolor i samma kommun.
Här finns förstås stor risk för rasifiering – att man inte
ser det som kan vara brott hos svenska elever, men dömer hårdare när det gäller
elever med invandrarbakgrund. Papperslösa elever torde vara noga med att hålla
sig borta från brottslighet, men rektorer som är emot flyktinginvandring kan
nog anmäla sådana ”i god tro”.
Det är inte troligt att angiveridelarna av de två lagarna
kommer att ha någon större påverkan på antalet verkställda utvisningar av
flyktingar. Däremot leder de till ökad
otrygghet för invandrare såväl med som utan uppehållstillstånd. Känslan av
att vara ”icke önskvärd” ökar liksom risken för desintegration. I förlängningen
kan detta leda till större utanförskap och ökad kriminalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar