Rektorerna får angiverilag i nyårspresent

 

För några veckor sedan kom julklappen – löftet att kommuner och regioner inte hör till de myndigheter som blir ålagda att anmäla papperslösa. Av 367 statliga myndigheter är det bara sex som åläggs ”informationsplikt” enligt utredningen Åtgärder för stärkt återvändarverksamhet: Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten, Skatteverket, Kriminalvården och Kronofogden.

Sjukvården, skolan, facken med flera var lättade. Men några fack har anställda på de sex myndigheterna, och de var mer betänksamma – de månar om sina medlemmar.

Några dagar senare påmindes vi om ett annat lagförslag som förväntas börja gälla 1 januari: anmälningsskyldighet för kommuner och regioner när det gäller ”uppgifter som behövs i den brottsbekämpande verksamheten”. För skolverksamhet är det rektorerna som får denna skyldighet. Skolledarna och media verkar helt tagna på sängen. ”Det är ju samma sak som ’angiverilagen’”, säger Skolledarna.

Det är ett år sedan utredningen Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen presenterades. Remisstiden utgick 24 januari 2024. Den 26 september lämnades en lagrådsremiss, dvs. förslag till lag. Det är den man ska rösta om i riksdagen nu i december så att den kan träda i kraft 1 januari.

Lagrådsremissen är på 286 sidor. Förutom regioner, kommuner och privata skolor omfattas 27 statliga myndigheter, alla länsstyrelser och alla ambassader. Bland dessa ingår Bolagsverket, Finansinspektionen, Fondtorgsnämnden, Kemikalieinspektionen, Konkurrensverket, Lantmäteriet, Livsmedelsverket, Revisorsinspektionen, Statens jordbruksverk och Tillväxtverket. Man förstår att anmälningsskyldighet här inte handlar om etnicitet i första hand utan om ekonomisk brottslighet och kanske om gängkriminalitet.

Läser man remissvaren för utredningen ser man att myndigheterna som regel har förståelse för att lagen behövs. Men man efterlyser förtydliganden: dels vilket ansvar som den enskilda tjänstemannen har, dels tydliga definitioner och avgränsningar av vilken information som de brottsbekämpande myndigheterna verkligen behöver ha del av. Det finns risk att så mycket data samlas in att det inte går att hantera.

Syftet med de två ”angiverilagarna” är att göra det svårare för invandrare i allmänhet och flyktingar i synnerhet att bo i Sverige. Fler ska lämna landet, helst resa ”hem”, och färre ska komma hit. Skuggsamhället ska bort.

Vi vet väldigt lite om skuggsamhället. Det finns tre grupper som lever i Sverige men saknar uppehållsrätt: EU/EES-medborgare som vistats i landet mer än tre månader utan uppehållstillstånd, andra personer som bor här utan att ha sökt uppehållstillstånd och de som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Den sista gruppen består i sin tur av många grupper: Arbetssökande, studenter, anhöriga, före detta asylsökande m.fl. Enligt uppgift har Skatteverket bedömt att antalet tillståndslösa som lever i Sverige kan vara över 100 000 personer, cirka en procent av vår folkbokförda befolkning.  

Ingen vet hur många som hör till respektive grupp. Gruppen före detta asylsökande borde vara minskande – dels för att det under flera år kommit mycket få flyktingar, dels för att de som fått avslag i hög grad lämnar Sverige. Däremot kan gruppen före detta arbetssökande öka, när de får avslag på grund av för låg lön.

Vilken effekt kommer dessa angiverilagar ha på flyktingarna?

Det är troligt att informationsöverföringar i första hand sker via registersamkörningar. Men det som skiljer papperslösa från dem med tillstånd är att de inte har personnummer, att de inte finns registrerade. Inte ens om de har pass kan man hitta dem hos Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten eller Skatteverket.

Det finns en viss risk att nyfödda barn, som registreras på Skatteverket, kan leda polisen till föräldrarna. Annars kan anmälningsskyldigheten spela betydligt större roll för t.ex. bidragsfusk eller skatteflykt. ”Angiverilagen” i dess föreslagna utformning kommer troligen inte bidra till att fler flyktingutvisningar verkställs i någon högre grad.

Det är andra åtgärder i samma lag, om åtgärder för att öka återvändandet, som gör att man hittar fler papperslösa flyktingar. Dit hör id-kontroller med husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning av mobiltelefoner. Fingeravtryck och foton ska kunna sparas för evinnerlig tid. Erfarenheten från REVA-arbetet för tio år sedan visar att detta ökar risken för rasifiering – det är mörka människor som i första hand utsätts för dessa id-kontroller.   

Avsnittet om skolan i lagen om ökat informationsflöde med brottsbekämpande myndigheter ger intryck av att vara ett gungfly. Skolan ska på eget initiativ ange elever ”när det behövs i den brottsbekämpande verksamheten”. Hur ska rektorer och fritidsledare veta vad som behövs för att bekämpa brott? Utan några anvisningar kan skillnaden bli stor mellan vad som anmäls i olika kommuner, och i olika skolor i samma kommun.

Här finns förstås stor risk för rasifiering – att man inte ser det som kan vara brott hos svenska elever, men dömer hårdare när det gäller elever med invandrarbakgrund. Papperslösa elever torde vara noga med att hålla sig borta från brottslighet, men rektorer som är emot flyktinginvandring kan nog anmäla sådana ”i god tro”. 

Det är inte troligt att angiveridelarna av de två lagarna kommer att ha någon större påverkan på antalet verkställda utvisningar av flyktingar. Däremot leder de till ökad otrygghet för invandrare såväl med som utan uppehållstillstånd. Känslan av att vara ”icke önskvärd” ökar liksom risken för desintegration. I förlängningen kan detta leda till större utanförskap och ökad kriminalitet.