Minns du Shegofa, Anders Ygeman (S)?

 

Shegofa och Anders Ygeman (S) sommaren 2019. Foto Reza Rahimi.

Reza Rahimi, ensamkommande från Afghanistan och en av dem som var aktiv i Ung i Sverige 2017, berättar om ett möte 2019 med en afghansk utvisningshotad mamma och f.d. inrikesminister Anders Ygeman (S).

År 2019, när barnfamiljerna från Afghanistan genomförde en sittstrejk mot det system som kastat dem i ovisshet och osäkerhet, var jag där, stöttade mammorna, lekte med deras barn och hjälpte till att skriva om deras berättelser och deras kamp.

En eftermiddag, när jag var i närheten av T-centralen, stötte jag på Shegofa, en av mammorna från sittstrejken. Hon var trött, inte bara fysiskt utan mentalt, tyngd av alla tankar kring sittstrejken. Hon ville bara ta en stilla promenad med sitt barn som sov i vagnen.

När jag såg henne satte vi oss och pratade en stund. Hon mådde inte bra. Hon kände sig maktlös, uppgiven över att ingen politiker kom fram till dem, oavsett hur många dagar de suttit där, hur många vädjanden de gjort. Ingen lyssnade.

Jag lyssnade på henne. Och mitt i samtalet såg jag en man i kostym gå förbi. Jag kände igen honom och sa: “Hej Anders, har du en minut att prata?”

Han stannade inte direkt. Skakade först på huvudet, sa att han hade bråttom. Men så såg han Shegofa. Hennes tårar. Hennes trötthet. Barnet i vagnen.

Han hann gå kanske tio meter. Sen stannade han, vände tillbaka och satte sig bredvid oss.
Det var Anders Ygeman. Då var han riksdagsledamot, tidigare inrikesminister, en tung socialdemokrat. Jag minns att Shegofa inte visste vem han var. Hon visste bara att han lyssnade. Och att det var mer än vad någon annan politiker hade gjort.

Hon berättade allt. Om flykten, om väntan, om Migrationsverket, om nätterna utan sömn på Norra Bantorget. Om hur hennes barn inte har samma rättigheter som andra barn i Sverige, trots att barnet är fött här, trots att barnets första steg togs på svensk mark. “Vad har mitt barn gjort för att förtjäna detta?” frågade hon till slut.

Ygeman sa inte mycket. Hans svar var försiktiga, hänvisningar till rättssystemet, till kollegor, till hur saker fungerar. Men hans ögon bar något annat. De var inte tomma. De såg henne. Hans blick var sorgsen, nästan bedjande. Han sa att han skulle ta berättelsen vidare till partiet. Att han förstod hur svårt det var.

Vi märkte att något rörde sig i honom.

Han satt där i en bra stund. Kanske sa han inte det som hon ville höra, men han satt kvar.

Och för oss var det ovanligt. En människa från makten som stannade. Som lyssnade. Som lät hennes sorg få ta plats.

Det fanns något socialdemokratiskt i just det, i att han vände tillbaka. Inte i orden, men i det tysta: hans kropp som stannade, öronen som lyssnade, ögonen som inte vände bort.

Fem år har gått. Sverige har förändrats. Språket har förändrats. De ord som en gång kom försiktigt, svepta i partiets tyg, sägs nu med stolthet.

Anders Ygeman grät inte den dagen.

Men något bakom blicken, där ingen, vek sig. Som om Shegofas ord rörde vid det som ännu fanns kvar av en mänsklig grundton. Han lyssnade inte bara på henne. Han lyssnade, för ett ögonblick, också till sin egen övertygelse till det som får honom att kalla sig socialdemokrat.

Och kanske förstod han då, om så bara för en stund, att det vi talade om inte handlade om system, inte om volymer, utan om liv. Människoliv.

Därför känns det så svårt att höra honom idag. Samma man som satt bredvid en mamma med tårar i ögonen och sa “jag förstår dig helt”, säger nu att förslaget om att människor med utländsk bakgrund ska “vakta sina tungor” är “ett steg i rätt riktning”.

Det passar inte ihop.

Inte med det han såg i Shegofas ögon.

Inte med det han hörde i våra röster.

Inte med den värdighet som han själv, där och då, erkände.

Det passar inte heller med socialdemokratin. Den riktiga. Den som fanns i sättet han satte sig ner, i hans tystnad när orden inte räckte, i blicken som bar sorg och kanske skuld.

Det fanns något vackert i det mötet.

Men nu står han i ett parti som talar om misstanke som grundprincip.

Som bjuder in till lagförslag där vissa människor måste visa sin “lojalitet” med samhället inte genom handling, utan genom övervakning av sin röst, sin tunga och sitt språk.

Det är inte rätt riktning, Anders.

Det är ett avsteg. Från det du visade oss då. Från det du såg i Shegofa.

Och från det du, innerst inne, kanske själv visste var sant.

Vi minns. Inte för att klamra oss fast vid en stund. Utan för att påminna om vad solidaritet kändes som när den var tyst, ärlig och sann. När den satte sig ner bredvid oss, utan att veta vad den skulle säga.

Shegofa, liksom många andra barnfamiljer, tvingades till slut lämna Sverige och söka skydd i andra EU-länder. Där blev deras berättelser hörda och där fick de chansen att börja om, utan den ständiga rädslan för att bli utvisade. Det som ignorerades här, blev lyssnat på där. Deras ord blev inte misstänkliggjorda, utan trodda.

Minns du, Anders?

En mamma grät. Ett barn sov. Du stannade och lyssnade.

Författare: Reza Rahimi https://www.facebook.com/iamrezarahimi

Shegifam, Reza Rahimi och Anders Ygeman 2019